Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 2

STOCKHOLM den 22 Februari Det var att förmoda, att hr Hedins bjerta framställning under gårdagens förmiddagssammanträde i Andra kammaren rörande hushållningen med statsmedel under tredje hufvudtiteln, och i synnerhet det mycket konsiderationslösa blottandet al för handen varande missförhållandena i afseende å de Förenade rikenas konsulsväsende, skulle under debattens fortsättning i går afton framkalla åtskilliga genmälen och beskärmelser. Detta inträffade också ganska riktigt och voro framför allt åtskilliga talare frikostiga på beskärmelserna, under det invändningarne i sak voro mycket få och strängt taget inskränkte sig till en enda af något bestämdt innehåll, nemligen anmärkningen, att tala ren, då han, för att ådagalägga åtskilliga konsulaters betydelselöshet och gagnlöshet, uppgifvit det antal svenska fartyg, som under en viss tid besökt de hamnar der dessa konsulater funnos, hade underlåtit att på samma gång uppgifva huru många norska fartyg som besökt samma hamnar, ehuruväl konsulaten hafva till åliggande att bevaka icke blott den svenska utan äfven den norska sjöfartens intressen. Vi ha redan vid ett och annat föregående tillfälle haft anledning fästa uppmärksamheten på den besynnerliga och såsom vitro för våra parlamentariska förhandlingar egendomiisa sodvanan, att ledamöterna i en debatterande församling ofta uppträda, icke för att anföra några skäl eller uppgifter till bemötande af hvad en annan talare yttrat, utan blott och bart för att uttala sitt per: sonliga tycke om sättet huru denne framfört hvad han haft att säga, och vi befara att debatterna lästeligen kunna råka på villovägar, om de respektive talarne fördjupa sig i dylika smakfrågor och möjligen uppkalla andra, som kunna hafva en annan smak och hysa ett annat tycke än de först uttalade, att i sin ordning förfäkta dem. Säkert är åtminstone att anledningar ofta kunna förekomma att bestrida deras befogenhet, som sålunda sätta sig till doms öfver formen och framställningssättet i andras yttranden, att deröfver fälla ett omdöme. Man kan t. ex., för att nu hålla oss till det särskildt föreliggande fallet, hysa mycken aktning för hr Liss Olof Larssons förmåga att ledigt uttrycka sina tankar och jemväl för hans sunda omdöme i åtskilliga riksdagsfrågor, men likväl med fog sätta i fråga om han är rätta mannen att bedöma i hvad mån grannlagenheten blifvit för nära trädd i ett anförande sådant som det af hr Hedin i går afton hållna, och man har svårt att värja sig för löje, då grefve Erik Sparre, hvars förlöpningar äro rikskunniga, uppträder med en föreläsning om vigten för representanten af uppmärksamhet på sig sjelf, Också fick hr grefven af hr Hedin mottaga det spetsiga svaret, att han, hr Hedin, med tacksamhet mottog förmaningen, som han förmodade vara en frukt af nyvunnen erfarenhet å hr grefve Sparres sida, då det ännu var friskt i kammarens minne huru den ärade Wenersborgsrepresentanten för några dagar sedan bemötte en af en Stockholmsrepresentant (hr Carln) i kammaren väckt motion. Deremot förmälde sig hr Hedin icke kunna vara tacksam för grefvens beskyllning, att han i sitt anförande nedsatt sitt land. Detta hade han icke gjort, hvarom en hvar kunde, genom att taga kännedom om protokollet, förvissa sig, ty jag — tillade talaren med en betoning, hvars mening och syfte icke gerna kunde missförstås — bortjusterar icke mina ord ur protokollet. Den anklagelse, som med dessa ord utslungades, besvarades icke af den, mot hvilken den så påtagligen var riktad.