Aftonbladet – 21 februari 1872, sida 2

Article Image
samt om åtskilliga andra postväsendet rörande frågor. Det memorändum, som utarbetats af Englands ombud för att inför skiljedomstolen i SJendve bemöta de amerikanska fordringarne, meddelades underhuset den 15 dennes. I detta dokument framställes först skiljedomstolens uppgift och Washingtonfördragets betydelse såsom England uppfattar dem. Derpå följer en historik angående de fakta, som stå i samband med kaparefartygen, och man söker visa, att England i sitt förhållande till dessa fartyg icke brutit mot de pligter folkrätten ålade det och icke kan söras ansvarigt för deras handlingar. England beklagar de plundringar, som egt rum, men kan icke erkänna sig för dem ha någon förpligtelse till skadeersättning, emedan kaparne icke utrustats för krig på dess område. Skadeersättning bör gifvas endast i det fall, att Amerika kan visa, att England låtit komma sig till last allarsamma försummelser i iakttagandet af sina nentralitetspligter. Det är för öfrigt beredvilligt att i denna punkt underkasta sig Genevedomstolens utslag, antingen det blifver gynsamt eller icke. Oppositionen i engelska underhuset begagnar hvarje tillfälle att angripa Gladstones ministere. Ingen sak är för ringa att begagnas som vapen mot denna. Den mellan England och Nederländerna afslutna traktaten, hvarigenom det senare landet till det förra afträdt sex faktorier på Guldkusten, bland dessa S:t George de la Mina och Elmina, angreps sålunda häftigt i underhusets möte den 13 dennes. Samma traktat har förut varit föremål för häftiga anfall inom andra kammaren i Haag. En med lem af underhuset tog sig anledning att beklaga, det traktater kunde afslutas af kronan utan parlamentets rådfrågande, hvilken anmärkning redan förut blifvit framställd och med bifall mottagen af underhusmedlemmarne i anledning af traktaten i Washington. -En annan talare ville till och med hafva sig bekant, att kabinettet i Haag hade anhållit om Englands väpnade mellankorist vid koloniens öfverlemnande. Härpå svarade regeringen, att hon genom att skaffa sig väldet öfver Elmina framför allt hade afsett att arbeta på slafhandelns undertryckande, men att det ingalunda öfverensstämde med hennes åsigter att med våld häfda den myndighet, som öfverlåtits på henne. Af detta svar ser det ut, som skulle invånarne i Elmina sjelfve temligen fritt kunna bestämma, om de vilja underkasta sig Englands välde eller icke. Lord Mayos mord ger en af Le Nords Londonkorrespondenter anledning till följande mörka, men sannolikt icke mycket öfverdrifna skildring af det politiska och sedliga tillståndet uti Indien: Lord Mayos mord, skrifver korrespondenten, sär sannerligen icke egnadt att lugna publiken med afseende på dess bekymmer öfver tillståndet uti Indien; och man afvaktar otåligt närmare underrättelser, hvarigenom man kan sättas i tillfälle att bedöma Verkliga betydelsen af denna händelse. Till och med om man antar, att mördaren icke tillhört någon af de sekter, som förbereda ett nytt uppror mot det britiska väldet, är det dock föga lugnande att tänka, att de flesta engelska embetsmän uti Ostindien äro föremål för ett personligt hat, som hvarje ögonblick kan framkalla nya katastrofer af samma slag. Hittills ha ministeren och dess organer endast undfägnat publiken med underrättelser om det britiska rikets storhet och lyckliga utveckling samt om den europeiska civilisationens framåtskridande; det är dock nu på tiden att man äfven visar medaljens andra sida. Man måste allvarligt undersöka hvilka resultat, som blifvit uppnådda genom det gamla orientaliska samhällets moraliska och materiella omstörtning sedan 1858 och i hvilken grad Storbritannien kan göra räkning på medverkan och understöd af de infödda, som man föregaf sig vilja befria från muselmännens tyranni och prestklassens förtryck. Jag fruktar emellertid mycket att en dylik undersökning skal! blifva uppskjuten i oändlighet, såsom oläglig; ty det är visst, att man i regeringskretsarne med föresats undviker att sysselsätta sig med de indiska angelägenheterna, så vida det på något sätt är möjligt, och nationens likgiltighet för denna vigtiga besittning är så stor, att det fordras ett partielt uppror, en militärisk expedition och ett mord sådant som Mayos, för att väcka hennes uppmärksamhet. I forna dagar, ja, ända till 1830, följde parlamentet med uppmärksamhet Indiens angelägenheter och kritiserade dem ofta lidelsefullt; men under de senaste åren var det knappast att Bright och Cobden tänkte på att erinra regeringen om det ansvar, som hvilar på henne efter den administrativa reorganisationen 1858:

21 februari 1872, sida 2

Thumbnail