Aftonbladet – 21 februari 1872, sida 2

gen, och visste ej rätt hvad han. skulle tro. Sir Dene hade. sina enskilda skäl för att tänka att Jarvis möjligen misstagit sig, om han också visst icke trodde honom om öfverlagd ogsannfärdighet. Man kan vara säker på att lady Lydia icke försummade något tillfälle, att öfvertyga sir Dene derom att hans äldste sonson var en verklig, liten ädling, ärlig och redbar, ja, hardt när en engel. Hvad säger du härom, Otto? frågade baroneten. Är Tom skyldig härtill, eller är han det inte? Jag kunde ej se det, farfar. Jag vände mitt ansigte åt jordvallen och Tom stod på andra sidan af vägen. Hörde du honom hyssja? Nej, jag satt och hvisslade. Bller kände du att stenen kastades? Nej, det gjorde jag inte heller, men jag tror att han kastade den, ty hvarför skulle annars Hvitstjern blifvit skrämd? Han kunde ju ej skygga utan orsak. Sir Dene kände sig ej så viss på detta, ännu ihågkommande föregående tilldragelser på samma punkt af vägen. Man borde kunnat höra honom hyssja ända borta vid byn, försäkrade Jarvis, och soft honom kasta stenen på långt afstånd med.; : Och nu blef ett prat och försäkrande, som både tröttade sir Dene och förvirrade honom, Lady Lydia sade att det icke kunde vara det ringaste tvifvel — ty master Clanwaring hade ju sett det med sina egna ögon. Hon var tillika öfvertygad om att Tom hade gjort det för att hämnas, emedan Otto hade tagit ponyn, den han sjelf velat hafva. Om sir Dene obetingadt lyssnat till henne, skulle han trott att ett så förderfvadt barn icke fanns på hela jorden, som hans älskade