Aftonbladet – 17 februari 1872, sida 3

som ingen af de främmande barnen brydde sig om, begagnat sig af tillfället för att som vanligt springa öfver till mrs Owen. Men då han kom ut på vägen, hvem stod der, om icke Emma Geach, hvilken unga dam förledde honom att stanna och leka med henne. Kamratskap är ljufligt, sedan hon en gång fått smak derpå, saknade hon det, och hade nu, olofligen smugit sig dit för. att träffa Tom. Som man påstår, lär det alltid vara qvinnan som lockar mannen på afvägar, så ock nu; då de tillsammans skulle springa upp till Den smygande Indianen efter pipan, som Emma icke hade tagit med sig, föll Tom omkull vid dammen och smutsade alldeles förskräckligt ned sig med grön gyttja. För att trösta honom, gaf Emma henom björnhallon och — här stod han nu, ansigte, händer, hår och förkläde marmorerade i rödt och grönt och grått, bedröfligt att påse! Lady Lydia fiyttade sina harmsna blickar på det andra barnet, — otvifvelaktigt en genuin trasunge af lägsta slag, grofva, söndriga kläder, skor, dem tårna stucko ut igenom och strumpor, nedhasade på hälarna. Är detta din syster? frågade lady Lydia, hvars ider ej hunnit reda sig. Det är Emma, sade Tom. Farfar sade att Susanna skulle få köpa mig en sådan här pipa, men hon har inte tid i dag. Mylady kände sig verkligt upprörd af att höra ett sådant barn kalla sir Dene farfars. Hvar bor Emma? frågade hon. Här bor jag, skrek flickan, med all sin medfödda djerfhet och pekade på värdshuset, (Forts.)