Aftonbladet – 17 februari 1872, sida 3

såg på uppträdet. Gossens nästa tilltag va att springa upp, gripa en handfull sand oci i fullt raseri kasta det efter vagnen. Det är just en hygglig uppfostran, mum lade Susanna Cole i örat på Gander. Skulle Aon kunna uppfostra barn? gen mälde Gander med en rörelse på hufvude åt det håll der lådy Lydia stod: Tro al årig det! Man kan inte vänta något bättri läte af en gris, än grymtning. Jag tror ni tycker inte om henne, sade Susanna. Ja, det gör inte jag heller. Jag kunde alärig rätt med henne der. nte i Indien, och det kunde föröfrigt jus ingen annan heller — unge mr Clanwaring undantagandes, förstås!s tillade Gander met en besynnerlig dragning på munnen. Ocl jag tycker inte mera om Dovet heller, sam ma art i dem båda två. Dovet hade stuc kit in sin räfnäsa i min handkammare i morgse och hviskade med Patty; jag skulle just vilja veta hvarom. Retad genom det afslag sir Dene gifvi hennes äldste son, hvilken hon afgnadade er än någon annan varelse på jorden, åter. de lady Lydia i en ganska omild sinnes. stämning till sitt rum, der Dovet med Su sanna Coles hjelp var sysselsatt med att uppacka aila saker. Efter en stund tog mylady katt och sjal och gick ut för attse sig litet omkring. Det fonns ej en vrå i korridorer och förstugor, dit hon icke kastade en granskande blick, det fanns ej en gångstig, en blomsterrabatt, den hon ej tog reda på. Då Gander gick ut i porten för att skaka bordsåuken, fick han se henne titta in i sir Denes förmak, med näsan tryckt ntill glasdörren. Trygg genom sin ställ ning i huset, gjorde sig Gander icke brådtom med att draga sig tillbaka, utan stod qvar både länge och väl och skakade sin duk.