Aftonbladet – 17 februari 1872, sida 3

4 Ny-pietistiska läror, predikade i Stockholm. Pastör Lind s aftonsångspredikan sis lidne söndag i sistolmskyrkan företeddå några punkterj af ganska inöärklig beska feubet. Vi ha förut omnämnt, hur semm man Mid ett annat tillfälle framstäld Diefyolen såsom lagpredikant. Nu gjord han honoin äfven till ett slags förkunnar af evangelium. Me snledning af orden texten (1 akten af Jesu lidändes historia) Såsom han hade älskat sina, soi Vero verldsn, så älskade han dem intill ändar amnhärkie predikanten, att en väckt kriste: ofta med ängslak frågar sig: huru är de möjligt att Jesus kat älska ena sådan syn dare som jag? men att veridens bårn ick hysa några betänkligheter i detta hällssende tien ha mycket lätt för att tro, att Jesu Iskat älla merniskor. De föreställa sig ligen denna Kärlek som en svag, klemig et och förena med tron på densamma in billningen om eget värde. Deliräsafsjelfv: Djofvulen att tro på Jesu kärlek. En väck kristen deremot vet väl, att hos honom fin i söm Jesus kan älska, och at Jesus honom icke för hans egen skull utan blott för sin förtjensts skvik Iaför sådana kristna menniskör, hvilkas tankekraft icke blifvit alldeles snedvriden etom fanatism och genom till den ytterli gasts sasidigket drifna orientaliska begrepp om både mörälisk och fysisk sjelfförintelse såsom någonting heriligt och förtjenstfullt. torde det i sjelfva verket varg alldeles öfve flödigt att särskildt påpeka, hvilket Nonsens det är at) tala om att älska en person för higynmting annat än dess egen skull, ithy att då är del ia detta andra man älskar. Med rätta säger en fiakönde, svensk teolog, Ignell (Kristendomens kufytdtäror, 8 föreläs ningen): Frågar man, huru Kristas kunde ska alla menniskor, så uppdagas svåtot ganska lätt. Han såg hos alla, till och med hos de djupast förderfyade, en bild af Guds isende; han såg ett frö till något godt, som ndast hehöfde väckas till lif, för att syndens orenlighet skulle afskuddas. Och eidest i kraft af denna gudomsgnista, detta guds ite — som Visserligen icke är vår egen jenst eller vårt eget verk — kan menan med all sin brist och ofälkomlighet ta på Guds kärlek — ingalunda i K?eft ns. k, tillräknad rättfärdighet, com skulle blifva någonting utom personheten stående. Man n vara blind för icke sc, att hela Jesu lära går ut på, menniskan till sjelfva sin netar — genom någon utom henne försigängen försoning — är Guds barn och mm sådant ett föremål för hans oändliga ek. Detta är det evangelinm (det g! ap) han förkunnade. Just detta selium är det, som våra dagars pistism fördarar för en ingifvelse af sjelfva Djefyulen. En annan märklig puukt i samma föreIrag var den, i hvilken predikanten frainiilde menniskans omvändelse såsom. en amp, ett brottande med Gud likt Jakobs. såsom Jakobs höftsena förlamades, så bliffer äfven menniskan i denna kamp höftörlamad. Hennes lif blifver allt ifrån denna tund ett haltande lif. Likasom Jakob måste won gå krokig och nedböjd. Bilden är betecknande nog för den pietiiska uppfattning, enligt hvilken menniskan, att vara en kristen, icke får utveckla ig fritt och harmoniskt, utan måste stympa ich göra våld på sin natur. KDE PEISS EAST nes i rl