Aftonbladet – 16 februari 1872, sida 2

Om den politiska ställningen i Frankrike och isynnerhet om partiförhällandena i nationalförsamlingen yttrar sig Indep. belges Versailleskerrespondent på följande sätt: Det nuvarande tillståndet i Frankrike blifver för hvar dag allt mera ohållbart och öfverenskommelsen i Bordeaux kan icke längre hållas uppe. En mängd förslag i mcenärkisk syftning framställas och förkastas; åtskilliga medlemmar af Venstern önska till och med att förmå de orleanske prinsarne till en konstitutionel manifestation för att uppställa ett slags program till svar på grefvens af Chambord förklaring och på den karta, som. denne bereder sig att oktrojera, De orleanske prinsarne torde emellertid för närvarande knappast låta förmå sig till ett sådant steg, för hvars faror och olägenheter de icke kunna vara blinda. Högra centern är inom sig oense; flere af dess medlemmar inse dock att för närvarande intet annat än republiken har möjlighet för sig och rösta fördenskull för dess upprätthållande i moderat form. Nationalförsamlingen anser sig, i korthet sagdt, ännu icke stark nog att fatta ett bestämdt beslut. Den vågar icke dekretera monarkien och vill dock icke befästa republiken; ögonblicket nalkas, då denna vanmakt skall ligga i öppen dag till och med för församlingens egna ögon, så att den icke kan undgå att upplösa sig. Detta ögonblick har väl ännu icke inträdt, men det är närmare än man tror, och församlingen har redan kommit långt från den ståndpunkt, då bon trodde sig vara permanent och tycktes vilja göra anspråk på att spela en konstituerande församlings roll. Missnöjet med nationalförsamlingens hållning gifver sig bland annat uttryck i tidningen Le Soir, som yttrar, att man icke ofta nog kan lägga församlingen på hjertat, att de tre frågor, som kräfva en snar lösning äro: att skaffa män, soldater och pengar. Tidningen tillägger: Under det våra 750 hederliga lagstiftare roa sig med oskyldiga småsaker, förlorar Frankrike småningom intresset för de parlamentariska dumheterna. Det inser att högern, venstern och centern icke äro i stånd att rädda Frankrike genom att leka rymmare och fasttagare kring det gröna bordet. Nationen, som undergräfves af den socialistiska demagogiens evinnerliga sammansvärjningar och som känner riktade mot sig preussarnes gevärspipor, hvilka rufva på ett nytt anfallskrig och en ny sönderstyckning, — nationen har icke längre öra för det orediga sorlet af denna talmaskin. Den lyssnar, så att säga, till den vältaliga tystnaden hos två eller tre slutna, tysta och djuptänkande män, hvilka måhända äro handlingens män, och hvilka den nu finner behag att anse som sådana, tills den får närmare besked. Den förste, som bryter denna imponerande tystnad, den förste som vågar säga till nationen: Här är jag! och till de pratsamma deputerade: Håll munnen! kan nästan vara säker på att blifva buren på händerna såsom en räddare och herre — det af hr Treveneuc affattade lagförslaget skall i alla händelser icke blifva någon stötesten för honom, en bekant är går Tröveneucs förslag ut på att förekomma en m7 lig revolution genom att i händele, af en olaglig upplösning af natio församlingen föreslå bildandet Men ny provisorisk församling på det att att hvart och ett af generalråden väljer två deputerade. Za Presse änsläter sig helt och hållet till Svirs uttalanden om 750 personers diktatur och protesterar energiskt mot den nu varande regimen, som endast kan leda till en parlamentarisk anarkl. Liberte anmärker om samma sak: Ha vi icke all orsak att frukta, att den misskredit, i hvilken den parlamentariska regimen är på väg att sjunka, skall drifva oss till den motsatta ytterligheten, den personliga diktaturen ? Nlonde krigsrätten i Såvres har dömt Lon Noel, som var kabinettschef uti inrikesministeren under kommunen, till fem års fängelse, Noel var anklagad för att, då trupperna inträngde i Paris, ha tillegnat sig 500,000 francs i obligationer, stälda på innehafvaren, hvilka voro deponerade uti inrikesministeren och tillhörde en barmhertighetsanstalt. Den nya preussiska skolinspektionslagen, som gifvit anledning till så häftiga strider i preussiska landtdagens deputeradekammare, antogs vid sammanträdet den 10 dennes med 197 röster mot 171, således med den jemförelsevis svaga majoriteten af 26 röster. Mot lagen röstade centern, en stor del af högern och polackarne, för densamma det nationalliberala partiet, några konservativa och progressistpartiet. Kölnische Zeitungs korrespondent i London yttrar sig i en skrifvelse af den 10 dennes om Englands nuvarande ställ ning i förbållande till Amerika sålunda:! Den atlantiska kabeln är nu fullt sysselsatt med att meddela yttranden af Newyorkpressen om Alabamastriden, som nu ånyo ipplågat med fördubblad styrka. Dessa ut;alanden äro alldeles sådana som man kunde vänta. Newyork Herald stöter i krigstrumveten och några mopsar inom pressen secundera den. De anständigare tidningarna vetona blott, att Amerika icke kan uppgifva sina fordringar, emedan det endast tillkomner skiljedomstolen i Gendve och icke envelska regeringen att döma öfver dessa. Denna uppfattning af saken är också ame