Aftonbladet – 14 februari 1872, sida 3

njmörkret, vill han, vare sig af mennisko hl kärlek eller för egen förtjenst om sin sa ellighet — sjelf söka att väcka andra. Pi ;-I detta sätt uppstår i de flesta fall konventi al kelpredikanter. Och denne egenrättfärdigt nloch vanligen ofördragsamme man, som of altast blott förökat sina böners tal och sin: n I lofsånger, men icke rensat sitt hjerta, son knäpper sina händer samman och under tät: suckar ropar Herre! Herre! men i sitt lef verne icke alltid är så nogräknad om er svaghetssynd mer eller mindre — denne man, som är egenkär och oblyg nog atttrc s I (eller åtminstone påstå) sig vara direkte a! -j Guds heliga anda ingifven hvad han skall .säga; likasom af Gud särskildt utkorad — 1 j denne andeligen högfärdige man drager nu ut för att förkunna och uttolka kär. -flekens och ödmjukhetens religion! — — J— Nå väl! han har låtit veta af sin Jankomst på förhand, väl icke genom annonIser eller affischer, men man har dock fått veta af den, och i så god tid, att ingen af nejdens befolkning behöfver gå miste om detta tillfälle till kristlig uppbyggelse. Dörrarne hafva öppnats i god tid, publiken är talrik, föredraget begynner. Och hvilket föredrag sedan! Det heter icke numera såsom fordom! Gören bättring, himmelriket är kommet hardt när! Utan det heter nu: Omvänd dig du usle syndare, ser du ej huru helvetet gapar emot dig!... Och det gapar verkligen under föredraget: väningarne beskrifvas, tandagnisslan och qvalen i detta pinorum utmålas på bästa sätt till åhörarnes uppbyggelse — talaren håller på att ebereda rum åt kristendomens uppbyggande, saliggörande läror!s Och nu följa dessa i ordningen. Under en svulstig röra af ord, samlingen af så många olikljudarde som möjligt för samma sak, får man t. ex. höra att den i syndens smuts, dy, träsk, smörja, orenlighet nedsudlade menniskan måste fly till den kärlige, den milde, den gode, den broderlige, den söte Jesus — m. il. dylika sanningar, hvilka ifrån den beryktade, af Gud särskildt ingifne talarens mun låta såsom äckliga plattheter, just derför att de äro blott ett upprepande af hvad hvarje menniska vet förut, ehuru nu framstäldt i det mest svulstiga och sliskiga språk. — Om kärleken till Gud och lydraden för Hans vilja höres knappast ett ord, om icke händelsevis förekommande i något af de anförda bibelspråken. Hurn skulle man väl ock hafva tid att tänka på Gud såsom helig och rättfärdig, såsom ett föremål för kärlek och vördnad, under ett föredrag, som blott tyckes vara egentligen afsedt för att framställa å ena sidan helvetets plågor, å den andra menniskors: behof att söka Kristus för att undgå dem, att älska honom, som befriar ifrån dem? Gud såsom Fader, allgod, allvis, m, fl. attributer som tillkomma den första personen omnämnes nästan aldrig; den andra personen egentligen blott såsom ettmedel, nyttigt och nödvändigt för menniskans lycksalighet; den tredje personen i gudomen är äfven såsom medel, såsom görande menniskan delaktig af och införlifvande henne med: Frälsaren, Det hela grupperar sig omkring fruktan för helvetet, hvilket sålunda tyckes vara det enda som får nägot eget värde. Men hvilken med sundt förnuft kan våga påstå att sådant är gudsiruktan ? Snarare skall man då kunna säga med sanning att en sådan dyrkan är till sitt innersta väsen ingenting annat än en (låt vara indirekt) dyrkan af helvetet. — — — Emellertid nalkas föredraget sitt slut och efter en, vanligen ganska ordrik bön, med omsägningar af åtskilligt som förut blifvit sagdt, samt ett anförande (så när hade jag sagdt: i smickrande ordalag) af det myckna Gud gjort för menniskans bästa — allt framsagdt uti den välkända gudsnådliga och bevekliga gnälltonen — afslutas denna stund af gemensam uppbyggelse. Derefter (åtminstone i vissa trakter af riket) gifves eller påtrugas hvad som vid andra föreställningar kallas frivillig afgift. Huru nu denna användas i allmänhet, det känner man icke; men huru den i många fall användes, har man emellanåt kunnat genom tidningar m. m. inhemta: det spirituella får efterträdas af det spirituösa, Och sedan, när bränvinsruset fått efterträda andan, är den store talaren helt simpelt förbytt till en högst vanlig rå, svärjande och stojande sälle, för hvilken bygdens qvinnor och bärn hafva eii likaså stör förskräckelse som den han några timmar tidigare iIngaf vissa åhörare för djofvalen, — — — Jag vill dock visst icke påstå att alla vandrande predikanter äro sådana, icke ens flertaltt; utan tvifvel ärdet blott en vinga del som hemfaller under dön teckning jag: gjort, medan af de öfriga sömliga verkligen äro bekymrade om sin salighet, andra åter för kloka, att låta ett anstötligt och förargelsekande lefverne komma sig till last. Sjelfva redragen åter äro väl, med några små modifikationer, hvarandra temligen lika och i allmänhet hållne i den anda jag tecknat dem, Vi afbryta här för denna gång vår teckning af läseriets praktiska följder. Ju mera ohejdadt den ifrågavarande samhällssmittan fått gripa omkring sig, desto klarare blir det för en hvar, som icke I1åtit sig fångas under ortodoxismens träldomsok, att ett kraftigt motstånd, en nationalbeväpning på det intellektuella området är af nöden, för att) med framgång kunna bjuda spetsen åt denna mörkrets och fanatismens liga, som — bedröfligt att säga — hos oss räknar statsråd och biskopar bland sina bundsförvandter. Vi stå här vid frågan om folkrs ss ara