Aftonbladet – 14 februari 1872, sida 3

lande den första Den gamle Pistol, den andra Hemmet och den tredje Menniskoöden, Läseriet och vidskepelsen. IN. Vi återvända till frågan om läseriets praktiska följder, sådana deyppa sig-uti Evangeliska fosterlandsstifteisens verksamhet. Någon torde till äfventyrs föreställa sig, att det skarpa tadel, stiftelsen fått uppbära, uteslutande eller åtminstone företrädesvis utgått från personer med friare, rationalistiska tänkesätt i fråga om det religiösa. Så är emellertid ingalunda förhållandet. Äfven sådana skriftställare, söm i allmänhet stå kyrkoläran nära, hafva genomskådat och blottat den inre missionens samhällsförderfliga verkningar. Många yttranden skulle kunna anföras af aktningsvärda och klarsynta kyrkans tjenare, som velat varna sina landsmän för den från Fosterlandsstiftelsen sig spridande religiösa förvildningen.. Redan -år 1865 — då stiftelsens ännu icke börjat uppträda såsom djefvulsutdrifvande och ej hunnit så tydligt röja hvars andas barn den är — förnams en dylik varning, i försigtiga . ordalag, uti en läsvärd skrift Om vår tids kyrka och kristendom i Sverige. Betraktelser af en kyrkans tjenare. Några år derefter .anstälde en annan kyrkans tjenare, hr J. A. S., en temligen sträng räfst med stiftelsen och äseriet öfverhufvud uti tidskriften Fram tiden (Novemberhäftet 1870), i uppsatsen Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Till dessa föregångare har nyligen anslutit sig en annan svensk teolog, kyrkoherden P. Pettersson, författare till en märklig skrift om Läseriet, dess egendomligheter, orsaker och verkningar, samt huru det bör bemötas. Förk till belysning för kyrkans vänner. Ur detta arbetes rikhaltiga innehåll anföra vi följande yttrande angående den fromma stiftelsens starkt framträdande snikenhet efter denna jordens goda, i synnerhet i form af klingande erkänsla för de många och långa uppbyggelsestunderna: Ati utsända predikanter på sidan om kyrkoordningen, uppbygga bönehus vid sidan af kyrkorna m. m fordrar materieila medel eller penningar. Såsom välbekant är, har det ej sällan lyckats att i religionens namn samla medel af folket. Före reformationen hade på detta sätt folket blifvit af det katolska presterskapet och munkarne utarmadt. Tiggareordnarne, hvilkas munkar gingo omkring och predikade bland folket, voro omsider ingalunda fattiga. Stif-l telsen vill mottaga gåfvor, testamenten, För deras vinnande användes Bibeln. Der varnas för dem, hvilka uppäta enkors hus, förebärande. långa böner (Marc, 12: 40), Dessa ord låtsar man ej om, utan, för att erhålla penningar, hållas i stället långa böner, dervid de följande orden om värdet af enkans skärf i offerkistan i Herrans: ögon (Mare. 13: 41—44) så mycket flitigare framhållas, att äfven den torftigaste mål: gifva hvad han kan hafva, Författaren meddelar rätt kostliga utdrag ur tidningen Pietisten angående de troen-: des förpligtelse att undfägna Evangeliskal! fosterlandsstiftelsens kringflackande predi-! kanter med det bästa huset förmår i mat och dryck. Detta kallas, på läseriets tungomål, att tillreda en Bethania-måltid åtl: Herrens fridsbudbärare, Hr Pettersson erinrar härvid derom, att åtskilliga af dessel: fridsbudbärare eller kolportörer varit grof-! va brottslingar och. bedragare. l Hnuradan den kristendom skall vara be-: skaffad, som förkunnas af dylika ombud, är lätt att inse. Mycket har redan blifvit taladt och skrifvet till allmänhetens upplysande om konventikelföredragens rätta halt; till det mest åskådligt målande, vi i den vägen sett, hör nedanstående skildring uti en år 1865 i Upsala utkommen skrift: Re-l. flexioner med anledning af striden om Hel-I vetesläran, af en läkare. i Konventiklarna, skrifver författaren —l ja låtom oss kasta en blick på dem! Jagl. tror det skall icke blifvå särdeles svårt för hvarje tänkande menniska att medgifva san-. ningen. deraf, att knappast någonting meral mördande för den sanna religiositeten finnes; ingen bättre jordmån för fanatismen, än just dessa konventiklar, sådane de allmänneligen förekomma. Låtom oss begynna ifrån början! En person, som måhända förut fört ett väl äfventyrligt lif, kommer genom tal: let om rättfärdighet och dom till besin-: ning af sin syndighet och bekymmer för sin salighet, han (som det heter) blifver väckt.. I stället för att detta väl i sjelfva verketl. icke är en så alldeles ovanlig händelse, hvilken dock borde i tysthet wvälsignas .och il. hjertat gömmas och utbildas, så att den som: sålunda blifvit väckt, genom sökande efter Gud i ett kristligt lefverne fullkomnade sig alltmera i det goda, i sann ödmjukhet vandrande på Herrans vägar och efter förmåga utvisande att han med kärleken till Gud äfven funnit kärleken till sina medmenniskor: — i stället för allt detta, hvad gör den nyväckte alltför ofta? Jo, han går ut och för-1. kunnar för vännerna att äfven han nu blifvit väckt; han jemförer sig (eller jemfö-l. res) med Paulus, hvilken med all makt stod: Kristus emot, men gedan med all ifver ar-l. betade för hans rike; han ser nu mera hosjsina medmenniskor (utom vännerna) endast . grof synd och förgätenhet af Frälsaren; han lfördömer deras lefverne och drager sig um : dan till umgänge blott med vännerna; han . känner sie. efter vederbörlig gråt och pust.