Aftonbladet – 13 februari 1872, sida 2

lille, underlige gubben var död och Georg Arde herrskade nu vid Hall. Den gamle mannens testamente var nära på lika eget som han sjelf alltid hade varit; så tyckte itminstone allmänheten och åtminstone var let oväntadt. En öfvertygelse, grradad på observationer om den gamle squirens karakter och måhända äfven på yttranden som indfallit honom mot slutet af hans lif, hade slagit rot hos hans grannar och bekanta: utt han icke ämnade gifva ett enda öre till någon anhörig, utan testamentera allt it barmbertighetsverk,. isynnerhet åt inrättningar för sinnessjuka. Droitwichs dårhus får gagn af hans besparingar, yttrade grannarna sins emellan då hans död blef känd. Man skall få se att han förordnat om att egendomen med allt hvad dertill hörer, skall gå under klubban, och att Droitwich får hela summan. Men man bedrog sig. Squire Arde gat icko ett öre till något barmhertighetsverk ; Droitwich var ej ens nämndt i testamentet och Arde Hall med inventarier och underlydande gårdar tilllull Georg Arde, till lennes outsägliga förvåning. Georg Ardes hustru var då icke död innu, Trots sin ytterligt svaga helsa, hade hon lefvat vida längre än någon kunnat förmoda, NN skulle man kunna säga, sväfvande mellan lif och död. Alltemellanåt hade den gamle squiren gjort dom ett besök, då han var i Worcester och språkat med det lilla barnet, deras dotter Mary, för hvilken han tycktes fattat stor tillgifyenhet. Det skulle inte öfverraska ig om han em vacker dag testamenterade henne tusen pund, sade Georg Axde en gång till sin hustru, då den gamle mannen åter varit der och skänkt lilla Mary ett halsband a koraller. (Forts.)