Aftonbladet – 12 februari 1872, sida 2

Baroneten kändo det så kyligt och hemskt derinne. Jag tror det vore bäst att du kom tillbaka till Beechhurst Dene, Geoffry, så att vi finge sköta om dig riktigt, upprepade han. . Nu, sedan din lilla hustru är borta, har du ja ingen anledning att dröja här längre; det är alls intet som håller dig qvar i den här bostaden. Geoffry, kära gosse, jag tyckte aldrig illa om henne. Jag tror att ni ej gjorde det, min far. Jag skall aldrig glömma då jag såg henne den der aftonen i Malvern rosta bröd vid elden, Det vackra barnet! der stod hon midt emot mig, så täck, så blygsam och ödmjuk i sin hvita, ostindiska musslinsklädning och med blå band på håret. Jag känner nog till äkta, indiskt musslin, jag! Hon kunde af lutter blyghet inte sätta från sig gaffeln först, utan höll honom fortfarande i handen, Det var vid min själ den täckaste tafla som man gerna kunde få se. Geoffry, som började se mager och aftärd ut, svarade intet. Hans hjerta var öfverfullt af sorg. Du kommer ju således åter, Geoffry? Ja, min far, jag tackar er och tror att det vore bäst, — såvida inte John har något deremot. John! Må hin ta Johna! bröt baroneten ut, glömsk af tillfället och den sorgliga ceremoni han nyss varit med om. Beechhurst är väl inte ännu Johns, så att han skall få styra och ställa der efter godtfinnande. Han och hans hustru resa i morgon, skall jag säga dig, och jag är rätt olad deråt, ty det är inte precist tfefligt då John är hemma. Kom i morgon — kom i qväll, om du vill. Geoffry, min gosse, du för aldrig rymma ifrån mig mera. (Forts.)