Aftonbladet – 12 februari 1872, sida 2

Hvad sade du? frågade sir Dene tvärt. Jag trodde att ni stod och hörde på klockorna nere i byn, sir. Det är förmod ligen någon bondqvinna som troppat af. Jag tror just inte att de skulle göra sig besvär med att så sent på qvällen hålla själaringning för en bondqvinna, sade ba roneten strängt, ty det fälda yttrandet retade honom under hans dåvarande upprörda sinnesstämning. Han hade under hemvägen känt sig icke synnerligt välvilligt stämd emot sin äldste herr son. Hade ej denna och hans fördomar stått i vägen för försoning, skulle baroneten redan för länge sedan öppnat sitt hem och sin faderliga famn för Geoffry och hans unga maka. Nu insåg han det alldeles klart. John Clanwaring undrade litet på fadrens ton mot honom. Vet ni då, sir, för hvem de ringa? frågade han. För din brors hustru. Hvem? skrek John Clanwaring, synbart öfverraskad. För din brors hustru. Uttrycker jag mig inte tillräckligt tydligt? Geoffrys vackra och älskvärda, unga hustru, Owens dotter, bar blifvit död. sJag — jag är verkligen ledsen för hennes egen skull, yttrade mr Clanwaring med en viss häpnad. Har detta inte gått ganska hastigt, sir? Mycket hastigt. Du var hård och obillig i ditt sätt att bedöma henne, John; hon har nu gått dit, der hvarken hårdhet eller orättvisa kunna nå henne. Hon ser utsom en engel, der hon ligger, så blek och vacker. Det var ett sorgligt öde; jag beklagar henne verkligen, yttrade John Clanwaring. En tystnad uppstod. Jag är inte rätt säker på, att ej Geoffry snart går samma väg, återtog sir Dene.