Aftonbladet – 12 februari 1872, sida 2

lif lär vara i fara, började baroneten. Nyss, då jag kom ut för att taga mig en promenad efter middagen, mötte jag unga Harry Cole, som sade mig det. Min hustru är död, fader. Sir Dene såg på sin son, liksom osäker haravida han var vid sina fulla sinnen. Ja, hon är död, upprepade sonen med svårt tillkämpad fattning. Hon blef det nyss — för knappt tre minuter sedan. Gud bevare mig! utbrast baroneten. Han tog ett par steg tillbaka och stödde sig emot bokskåpet, tills han åter hunnit sansa sig något. sMen huru är detta möjligt? — du sade mig ju sjelf nu på morgonen, Geoffry, att allt stod väl till. Så gjorde det äfven, min far; först ett par timmar efter middagstiden inträffade en förändring. Priar kom och doktor Woodyatt efterskickades, men de kunde ej rädda hennes lif. Det gick förskräckligt hastigt! utbrast sir Dene. Stackars liten! Stackars unga varelse! Det var förbi. med Geoffrys sjelfbeherrskning; han lutade sin pauna mot bordet och skakade konvulsiviskt. Sir Dene undrade om någon konjak fanns i huset, eller något annat stärkande medel och hvar han skulle finna det. Baroneten erfor i denna stund bittra sjelfförebråelser. Då personer, dem vi förnärmat, eller dem vi icke bevisat tillbörlig ömhet under lifstiden, blifva döda, då griper oss ångern. Sir Dene hade ej varit så kärelksfull som han bort emot den unga qvinna, hvilken nu för alltid gått bort. Väl bade han, då de sammanträffade, talat artigt och förbindligt till henne, men hans hjerta och hans hus hade dock aldrig varit öppna för henne, såsom för en älskad och aktad