Aftonbladet – 8 februari 1872, sida 2

syfte att på vänskaplig väg ernå en modifikation af handelstraktaten. Den 31 Januari hölls i Bastia ett stort bonapartistiskt möte under ledning af f. d. senatorn Casabianca. Charles Abbatucci, f. d. medlem af statsrådet, yttrade bland annat, att sanningen alltmera kommer i dagen rörande de händelser, som medförde kejsardömets fall. Opinionen, sade han, blifver alltmera gynnsam för dess återställande. De sista valen äro ett slående bevis derpå. Talaren hoppades, att sanningen, när hon en gång lyckas göra sig hörd, skall återuppsätta kejsaren på tronen. Benedetti, f. d. ambassadör i Berlin, tog derefter till ordet och talade länge om kejsarens uppriktighet och kärlek till sanningen. Han sade, att kejsaren visat sin storsinthet genom att låta de skymfligaste smädelser regna öfver sitt hufvud utan att ens svara, emedan han hoppades allt af framtiden. Han trodde i likhet med Abbatucci, att Frankrike önskar den napoleonska dynastiens återställande. Han trodde sig ha i sin mån bidragit dertill genom sin bok: Ma mission en Prusse, hvilkens enda motiv, tillade han, var kärleken till fäderneslandet. Sampiero Gavini, f. d. deputerad, anföll häftigt männen af den 4 September. Han besvor de hängifne bonapartisterne att drifva de likgiltiga och ljumma till valurnan innan man tänkte på att sjelf votera. Den korrespondent till Le Temps, som redogör för denna konferens, bivistade äfven ett möte som hölls i samma stad af det republikanska partiet och frapperades af den sansade och lugna hållning arbetarne i Bastia härvid iakttogo. En af talarne, en ung advokat, uppläste en liten bok om menniskans rättigheter och förklarade för sina åhörare de intressantaste ställena i densamma. Staden Paris har nu, på grund af den omständigheten att vapenstilleståndet afslöts icke för Paris allena utan för hela Frankrike, fordrat att de 210 millioner den vid detta tillfälle måste betala i krigsgärd till tyskarne skola ersättas af staten. Seine prefekten har reducerat de 450,000 francs representationsmedel, som staden hittills anslagit åtsin prefekt, till 6000. Inga stora feter skola således hädanefter gifvas på stadsuset. I en artikel i Demokratische Zeitung visas med statistiska uppgifter den förfärliga fattigdom, som råder i Berlin bredvid den mest öfverdrifna lyx. I nämnda stad, hvilken väl inom kort skall räkna en million invånare, finnes det blott 17,028 personer med mera än 1000 thalers och 59,631 dito med mer än 300 thalers årlig inkomst. Staden räknar endast 250,887 personer, som ega något slags inkomst (de öfriga äro barn, husmödrar o. 8. v.), och af dessa ega inemot två tredjedelar icke en gång 300 thalers årlig inkomst. 151,631 familjer måste reda sig med mindre än 300 thaler, hvilket, om familjen skattas till tre personer, är detsamma som att säga, att det i Berlin finnes 454,000-personer, som hafva mindre än 100 thaler att lefva af om året. För dessa personer funnos år 1870 60,709 bostäder till en hyra af högst 60 thaler; nu är förhållanden ännu värre, ty hushyran har sedan nämnda år stigit. I icke mindre än 2268 bostäder måste 6091 menniskor redan år 1867 tillbringa vintern i lokaler, som icke kunde uppvärmas. I 74,972 bostäder, i hvilka 289,320 personer vistades, fanns det blott ett enda rum, som kunde uppeldas; i 18,534 bostäder fanns icke något kök, och 14,292 lokaler befunno sig i källarvåningar. Det här anförda är tillräckligt att karakterisera den nöd, som råder i Berlin. Lagen om rättighet att nedsätta sig hvar som helst har naturligtvis gjort sitt till att draga icke allenast en mängd arbetare, utan äfven en massa af hvad furst Bismarck kallar catilinariska existenser till Berlin. Under de senaste åren har antalet af Berlins invånare årligen vuxit med 10 å 12 procent. En talrik japanesisk beskickning har, skrifves från Newyork, ankommit till San Francisco. Den skall derifrån begifva sig först till Washington och sedan till de europeiska hofven. Man betraktar här icke japaneserne såsom ett slags underdjur, utan uppskattar i fullt mått den betydelse, som dessa beskickningar från asiatiska nationer ha för verldshandeln och civilisationen. Man har icke heller någon orsak att med blygsel se tillbaka på det lysande mottagande, som under en följd af år orientens pionierer hos oss funnit, ty hvad som på den tiden uppfyllde sinnena såsom en aning, det har nu blifvit verklighet. Då man inberäknar både herrar och tjenare, uppgår det sällskap, som nu landstigit vid den gyllene porten, till öfver hundra själar. Såsom de intressantaste medlemmarne af detsamma framstå sex unga japanesiskor, hvilka på Mikadons befallning skola på statens bekostnad uppfostras Amerika. De äro naturligtvis vackra prinsessor, och de äro de första skönheter rån detta örike, som offentligen visa sig utan slöja för ansigtet. Hufvudpersonerna i beskickningen äro Twakura, Mikadons premierninister och befullmäktigade sändebud, Kedo, nedlem af det hemliga statsrådet och den örres biträde, Akabo, finansminister Tto,j! ninister för allmänna arbeten, Hama Guehi, vilken man hos oss skulle kalla understatssekreterare. Alla dessa herrar (för korrekteten af deras namn vilja vi icke ansvara) eskrifvas såsom utmärkt bildade, duglige -