Aftonbladet – 8 februari 1872, sida 2

rade såsom ordförande. I afseende på Sveriges deltagande 1 den snart instundande polytekniska utställningen i Moskwa upplystes att 271 utställare anmält sig för Öfvcksäns dande af 480 särskilda nummer, Bland de sålunda anmälda föremålen var jemförelsevis landtvruksredskap starkast representeradt. Ecklesiastikdepartemetiied Hadb anmält en särdeles rik utställning sf skolmateriei. Ornamentsbildhuggaren Alhborn höll med anledning af slöjdföreningens nyligen tagna initiativ angående inrättande af ett konstindustrimuseum ett upplysande föredrag öfver ett med denna fråga sammanhängande ämne, som berörde förfalskningen af konstindustriella föremål — en industri, som på senare tiden i stor utsträckning bedrifvits i andra länder och hvarifrån vi hittills lyckligtvis varit befriade. Hr A. genomgick en mängd olika brancher af denna förfalskningsindustri, till hvilkens uppkomst de löga pris, som betalts för föremål från förflutna tidehvarf, gifvit anledning. Härvid herördes möbeltillverkningen af maskstunget trä, hura man söndertager verkligt gamla möbler i många delar, af hvilka en eller flera införlifvas med den nya eftergjorda pjesen och huru säljaren leder köparens uppmärksamhet framförallt på de äkta insatta bitarne samt låter det öfriga synas såsom kompletteringar af det gamla. Derefter öfvergick talaren till konstindustri-gebitet för metallerna, hvilket skulle utgöra föremål för den mest vidsträckta och invringanda af alla förfalskningens grenar, emedan de förändringar, sötn metallerna genom tidens inflytande bruka under gå, lätt åstadkommes genom kemiens hjelp. Det anfördes, huru man t. ex. i Paris ser försäljare af gammalt jern utbreda sina varor på gator och broar, för att såsom fornlemningar sälja de nygjorda vapen, hvilka äro instuckna bland det gamla jernet och med afsigt gjorda så rostiga som möjligt. Såsom karakteristiskt för den mängd förfalskade guldsmedsarbeten, som sålunda redan är satt i om OPP, nämndes, att vid den utställning af gamla konstalster, som 1869 var anordnad i staden Leeds i England, voro mt alla de guldarbeten, bestående af flera hundra pjeser, hvilka utställts af privatpergoner, icke mer än en tiondedel verkligt antika. Vidate anfördes, att antika bronser tiltverkas i Rom och dylikä fråit medelåldern i Minchen. Hvad beträffar emaljenna utförda på Limosins mantr, så vore föralskningen deraf äfven en blomstrande industrigren. På förfalskningon af de byzantinska konstalstren trodde dock tal. ingen ännu hade vågat försöka sig till följd af svårigheten att utföra den; lika litet på de kinesiska, enär originalerna icke äro nog dyra att deras imitation skulle löna sig. De keramiska konsterna deremot, som efterapades i alla dess grenar, lemnade till förfalskningsindustrien det rikaste stoffet. Deraf nämndes de i Italien tillverkade majolikerna liksom reliefs af bränd lera, målade och glaserade på Robbias maner, samt de i Paris efterhärmads fayencer på 17:de århundradets sätt. Om majolikerna kunde antagas, att fem sjettedelar at dessa, såsom gamla uppgifna, äro nya. Äfven tyska lerkrus från 16:de seklet, alla slag, förfalskas till betänkligt antal. Fayencen från 17:de och 18:de seklet har deremot blifvit temligen fredad för efterhärmning, emedan den ringa afsättningen och svårigheten att utföra dessa alster icke göra detlönande. Detforna Wienska porslinet förfalskas på så sätt, att man tager äkta gamla omålade porslinssaker, målar och förgyller dem samt låter dessa nya målningar passera för gamla, i det man tillsätter den gamla målningens välbekanta märke: den lilla skölden — å detta sätt betingande sig höga pris för den örfalskade varan. Då de gamla glasteknikerna kommit i öfning igen och då detta minst förändras genom tiden, så florerar äfven förfalskningen häraf och etablissement såsom Salviati, Bontini, Arbib m. fl. tillverka gamla Venetianerglas, och om än dessas rika dekoreringar ej fullt uppväga de gamlas finhet och elegans, så komma de dock de senare så nära, att de vilseleda mindre erfarna köpare. Dessa firmor arbeta dock icke direkt på förfalskning, utan det är spekulativa konsthandlare som sälja deras tillverkningar såsom gamla för förhöjda pris. nnorlunda är det med glasmålningarne, hvaraf förfalskningar för närvarande utgöra en god del af de i handeln förekommande. Dessa tillverkas mest i södra Tyskland i 16:de och 17:de århundradets man6r och utgöras mest af små taflor med bibliska och heraldiska framställningar. De få gamla kärl och lampor af glas som komma från Orienten, hafva till följd af den starka efterfrågan och mindre tillgången stigit till enorma pris, hvarför deras imitation ej länge lät vänta på sig. Och mngen konstsamling på Occidenten gläder sig öfver fornlemningar från Orienten, hvilka likväl haft sin uppkomst i en sydostlig stadsdel af Frankrikes hufvudstad. Med anledning af dessa anförda förhållanden fäste hr Ahlborn uppmärksamheten på svårigheten att för det blifvande konstindustrimuseets historiska afdelning anskaffa äkta föremål från andra länder samt att man derföre med så mycket större skäl borde vara betänkt på att qvarhålla våra äkta oförfalskade och ej låta våra konstalster i denna väg gå ur landet. Uppköpare från andra länder, som tätt och ofta hitkommo, kände allt för väl, att Sverige ännu är befriadt från förfalskningsfabrikationen och kunde derföre tryggt bjuda höga pris. Det vore således att frukta, det slutligen alla våra dyrbara minnen från Sveriges stormaktstid skulle gå förlorade för oss. Talaren fästade af sådan orsak särskildt upp: märksamheten på den rika och dyrbara samling, som hr Hammer under loppet af mer än ett fjerdedels sekel sammanfört; hvilken till stor del bestod af historiska minnen från nämnda tid, samt att det af förut anförda skäl i högsta grad vore önskvärdt att dessa ej kommo i främmande händer, utan att man snart på ett eller annat sätt borde föranstalta om dess inköp innan det blef för sent. Med afseende på frågan om inrättande af ett konstindustrimuseum och särskildt hr Ahlborns anförande påpekade professor Dietrichson angelägenheten deraf, att vi gjorde allt för bevarande af hos oss befintliga original till konstindustrialster. Vidare tillkännagafs, att slöidföreningens styrelse beslutit att vända sig till utrikesdepartementet för att genom dess bemedling erhålla nödiga upplysningar om det sätt de i mel kades dammen fingo de höra unga röster i en häftig ordvexling, och straxt derpå en karlröst som i ännu häftigare ordalag qväfde de ungas tvist.