Aftonbladet – 6 februari 1872, sida 2

mrådet för denna del af regentens verk-b amhet är hans dagliga omgifning och hofvet, ch, man må säga hvad man vill, äro dock iverkningarne härifrån i ett monarkiskt amhälle ej utan sin stora betydelse. Eller ror man kanske, att om från denna krets gå endast ädla föredömen samt upplysta ch storsinnade åsigter, om de lefnadsvanor om der råda äro enkla men upphöjda, om ysselsättningarne der äro värdiga och allarliga, om ett klokt, väl afpassadt använände af tiden eger rum — med ett ord m en sannt konungslig anda, sådan man i Sverige ofta haft den lyckan att älska och ,eundra hos dem, som innehaft dess gamla, lc irofulla tron, från densamma utgår: tror nan då icke, att detta verkligen utöfvar ett ranska stort och nyttigt inflytande på de lika kretsarne inom samhället, allt ifrån len högsta? — Jag åtminstone har en fast ch bestämd öfvertygelse att så är förhål:l. andet. . Och denna ända, hvarom jag talar, ellerj: med andra ord, den verkliga inre sinnesbeskaffenheten hos regenten, må man icke föreställa sig tillhöra ett alldeles otillgängligt och ett fridlyst område. Tvärtom! den röjer sig så oupphörligt och oförtydbart i handlingar, hvilka ligga så öppet och klart i dagen, att något misstag i uppfattningen af dem är omöjligt, och att ett envist tillslutande af ögonen för att ej se dem tjenar till intet. Hvem kan t. ex. förneka betydelsen i detta hänseende af valet på de personer, hvilka hedras med vedermälen af nåd? — Utnämnandet af sådana tjenster, och tilldelandet af sådana utmärkelser, som ske under ministeriel ansvarighet, äro härvid långt mindre betecknande, än bef ordringarne inom K. M:ts hof och deextra utdelningarna af såväl egna som främmande ordnar, hvarvid den kungliga viljan har tillfälle att: att visa sig befriad från alla band... Den redan i och för sig sjelf oformliga bestämmelsen, att en plats vid hofvet, äfven utom detsamma, skall medföra en, i förhållande till tjenstens vigt, orimligt hög rang och värdighet, hvilken bestämmelse (så länge någon rang skall vara föreskrifven) upphäfver all på sann förtjenst grundad ordning inom samhället, blir, nästan sagdt, löjlig, då den utsträckes äfven till alla dessa titulära hofmän, hvilkas obegränsade antal dagligen tillväxer. Att derigenom gifves ny näring åt en, redan förut mer än tillräckligt stor, alltjemt tilltagande fåfänga, torde väl icke kunna bestridas; och det är, under sådana omständigheter, af så mycket större vigt, att vid utdelningen af dessa hoftitlar och ordensband afseende fästes endast vid utmärkta egenskaper och ådagalagda, obestridliga förtjenster. Ty då man i allmänhet, med rätta, anser att valet af de gynnade personerna utgör det tillförlitligaste uttrycket af den för tillfället rådande böjelsen och välviljan, så blir det för den tänkande delen af allmänheten åtminstone en tröst, om den i dessa, eljest så litet tidsenliga utnämningar, får se ett bevis på, att regenten älskar att vara omgifven af upplysta, allmänt aktade, framstående personer, äfvensom att han sålunda äfven på denna väg, genom uppsökandet och hedrandet af den verkliga förtjensten, gifver den rätta riktningen åt ett lofligt och nyttigt sträfvande att genom värdiga medel vinna fortkomst och anseen de. Och äfven om det någon gång skulle hända, att en mindre samvetsgrann gunst ling ville, till förmån för vänner och anhöriga, missbruka den i sig sjelf vackra känslan, som finner ett nöje i att. uppfylla andras önskningar, och på sådant sätt sökte förleda regenten till afsteg från den stränga rättvisans väg, så fordrar man dock,att hos maktens innehafvare alltid skall finnas er lefvande, varm känsla af den gamla, vackrs satsen: Amicus Plato, sed magis amica ve ritas — ett uttryck, som äfven jag nv T vill för egen del begagna. Jag finner mig emellertid uppmanad at ännu en gång bedja läsaren om ursäkt föl det hårda prof, hvarpå hans tålamod blifvi Istäldt, genom detta långa yttrande, som jag lej ansett mig kunna undvika att afgifva och jag får derföre nu också salutera mir lokände motståndare till afsked. Fullkom ligt medveten om det oförmånliga i mir ställning, att med öppet vizir framträd: I mot en kämpe, som nedfällt sitt hjelmgaller loch som derigenom beredt sig full frihet at begagna hvilket stridsätt och hvilka vapen han behagar, har jag likväl ej tvekat at upptaga handsken, då den blifvit kastad Och jag gör detta så mycket hellre, son ljag, bakom de personliga anfallen, i hr G I N:s skrift äfven funnit åtskilligt annat a I mera allmänt intresse, angående hvilket ja; helt och hållet delar hans tanke, at Hvad sanningen vinner, är en vins för alla, med undantag af den, som har in Itet att förlora. J. A. G. ba asfanan dan 1 dannace 3 franglka na