Aftonbladet – 3 februari 1872, sida 3

bön RIKSDAGEN Om mildringar i strafflagen. Motion af hr L. J. Hierta. De i senare tid vidtagna förändringar uti vår brottmålslagstiftning, genom hvilka kroppsstraffen blifvit utbytta mot straffarhete, hafva afsett att åstadkomma ett med menniskovärdets bibehållande mera förenligt, rättvisare bestraffningssätt. Det kän ej heller förnekas, att den nya strafMagen i allmänhet lemnar rum för en efter brottens beskaffenhet mera afpassad bestraffning, än den äldre missgerningsbalken. Men om ock detta i regeln medgifves, förekomma likväl flera fall, i hvilka straflagens bestämmelser synas lika litet förenliga med rättskiänslan och en sund hushållning med statens tillgångar, som med samhällets pligt, att då det straffar, icke sträcka hämnden längre, än att dåen uppväger den bestraffade gerninsen. Detta eger nu likväl rum i flera fall. För olofligt tillgrepp till värde öfver 15 rår stadgar strafflagen i 20:de kapitlet ansvar för stöld, af straffarbete intill 6 månader jemte förlust af medborgerligt förtroende. Uti 10 22 momentet af samma kapitel bestämmes tillika att den, som derefter begår snatteri, skall ansos såsom hade stöld blifvit begången, och straffarbetet skall då ökas med högst två år. För tredio resan stöld skall straffarbete ökas med mäinst två, högst sex år utöfver hvad på den gerningen första gången borde följa; och för fjerde resan stöld skall följa straffarbete från och med sex, till och med tio år eller på tifstid, samt förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid. Häraf följer, att den, som en gång tillgripit någonting till värde af femton riksdsler och några ören, samt derefter tillegnat sig annans egendom af huru ringa värde som helst, kan dömas till fulla sex månader, och ,vid förnyadt tillgrepp, om ock blott af några örens värde, har han gjort sig förfallen till straffarbeto från två år en månad till sex år, och vid fjerde resan olofligt tillgrepp af huru ringa värde som helst, skall han hållas till straffarbete från sex till tio år. Det kan således inträffa, och har jemviäl ej sällan inträffat, att den, som i fyra olika omgångar, utan inbrott eller någon annan försvårande omständighet, tillegnat sig annans egendom till ett sammanlagdt värde af 18 rår, i lindrigaste fall hålles till straffarbete under åtta till nio år, med en kostnad för staten af 17till 1800 rdr. Men, i fall domaren händelsevis hörde till antalet af dem, som valt till regel att tillämpa de högsta i lag medgifna straffbestämmelser, kunde samma person för enkla tillgrepp till nyssämnda värde komma att undergå sammanräknadt aderton års straffarbete, med en kostnad för staten af tre till fyra tusen riksdaler, och derjemte vara förlustig medborgerligt förtroende under en dryg del af lifstiden. Och detta, mina herrar, är intet hjernspöke ellev inbillningsfoster; det är den nakna verkligheten, på hvilken man när som helst kan få lofvande bevis i statens fängelser otler svart på hvitt uti fångjournalerna. Ganska förklarligt ryser man vid tanken på en för fjerde resan stöld dömd person; men, om allt hvad denne person tillgripit vid fyra olika tillfällen, på sätt nyss blifvit omförmäldt, icke uppgår tillsammanriäknadt värde af tjugo riksdaler, så torde fasan mindre vara påkallad af det hemska eller vanärande i sjelfva gerningen, der den kunnat vara föranledd af nöd eller hunger, än af det missförhållande mellan brottet å ena och straffet å andra sidan, som här springer i ögonen, Det visar sig vid närmare betraktande icke heller så alldeles oförklarligt, att den en gång för stöld straffade feller åter. När stratfet är utstått, och han från fängelset frigifves, blir han derifrån försedd med betyg att under minst fem år. vara förlustig medborgerligt förtroende. rivilken af oss, mina herrar, vore väl villig att emottaga en sådan person i vårt hus eller vårt arbete? Erhåller den sålunda en gång straffade hvarken tillfälle till arbetsförtjenst eller något till sitt uppehälle, hvad skall han göra, när naturen bårdt kräfver, att icko förgås af eländet? Hans själ är, synnerligen efter det umgänge han en gång i fängelset halt med andra förbrytare, icke nog stark att förmå kroppen att hellre svälta ibjäl af aktning för andras eganderätt, än att stilla hungern med hvad han kommer öfver, och staten, som ej kan öfverse med ölöfliga tillgrepp, måste låta personen enligt lag straffas 2 till 10 års straffarbete. Det måtte väl förtjena att tagas i öfverväsande, om den kostnad, staten i detta afse: ende måste vidkännas med ett par tusen riksdaler, icke kunnat för individens och samhällets bästa bättre användas? Månne i sådana fall, der verklig nöd tvunit till brott. och detta inskriänlkar , ;11