Aftonbladet – 3 februari 1872, sida 3

65 0 OT värdigt motsvarat sin uppgift, att verks för fosterländsk odling, hvaraf det reli giösa frisinnet väl ej lär utgöra en obetyd lig del. Man börjar numera ganska allmänt förstå, äfven i vårt land, att i och med statsreligion, i och med trosreglementen, är Ttrons egen lefvande kraft i själarne försva Tgad, och att läran under sådana omständig Theter snart öfvergår till indifferentism. Orsaken härtill kan icke gerna vara någor annan än den, att då religionen icke får Ifattas med andens fria forskning, kan tron I derpå icke blifva ensak för den verkliga löfvertygelsen; den blir blott till för minnet och utanläsningen. Det har också härigegenom kommit derhän, att ortodoxi (ren lärighet) betyder i allmänna språkbruket ungefär detsamma som död bokstaf, är synonymt med det liknöjda lugnet i församlingen; hvaremot lifaktighet, öfvertygelse och kraft funnits endast i des. k. kättarnes leder (så länge de varit hållna för kättare). Hvad en af våra snillrikaste tänkare för vid pass trettio år sedan med bitande skärpa framhöll, har, med andra ord, numera lyckligtvis ej sin fulla tillämpning. Man anser numera icke alldeles omöjligt, att undervisning i religionsämnen kan flyta rikt och fritt efter hvarje. lärares eget bästa förstånd om Skriften, och man tror i allmänhet icke att läran om någonting förfaller, försämrar sig, försummas eller går om intet, derför, att den öfverlemnas åt menniskoanden att bedrifvas med forskningens fulla frihet och den dermed alltid följande lefvande kärleken och hängifvenheten för saken sjelf. Liksom det icke gifves någon stats-kemi, någon stats-botanik, någon stats-astronomi eller något annat lärosystem, som — vid vite — skall ensamt framhållas, så finns det, faktiskt taget, .d. v. s. lefvande i öfvertygelsen, knappt mera någon kongl. svensk statsreligion. Man börjar förstå, att då alla tiders ojäfvade vitnesbörd bevisa, hvilken hög förkofran .vetenskaperna om allting i verlden vunnit genom att öfverlemnas åt forskningens fulla frihet, så skall äfven vetenskapen om det allra högsta, det allra angelignaste — om Gud, om vårt eget lif och salighet — icke försummas eller gå vilse genom dylik frihet? Men månne väl en sådan uppfattning kommer af sig sjelf? Månne ej härom gälla Voltaires minnesvärda ord: Man beklagar att jag upprepar samma saker. Nåväl, jag skall upprepa dem ända till dess verlden bättrar sig. Tidskriften Framtiden har ej blifvit trött af att upprepa samma saker, och den har säkerligen ej gjort det förgäfves. Emellertid har dess hållning ingalunda varit tröttande ensidig; politiska, naturhistoriska, litterära och många andra frågor ha ingått i dess program, Äfven det sista häftet bär härom vitne, på samma gång som en fördomsfri eller, för att använda ett ofta missbrukadt ord, en verkligt rationalistisk ten dens äfven här är genomgående, mötande oss redan i den förstå uppsatsen, Om Dickens och hans tendensdiktning, at A Ahnfelt, en framställning af den store engelske skaldens ofta förbisedda oppositionella hållning i så väl religiöst som socialt, och till och med i estetiskt afseende. Den ofta upprepade satsen, att diktningen i ord, så väl som diktningen på duk eller i marmor har sitt mål inom sig siclf, att skönhet oeh ingenting annat an skönhet är konstons uppgift, mot denna dogm göres af artikelförfattaren, med anledning af Dickens skaldeverksambet — enligt författarens uppfattning det mest storartade nuryck af iengons, pocsiens historia någonsin -håft att uppvisa — åt skilliga invändningar, hvarjemte Dickens fiendtliga stämning mot allt reglementerande, på det religiösa icke mindre än på det sociala området, medelst ganska slående utdrag ur hans egna skrifter ådagalägges. Af tidskriftens utgifvare innehåller häftet en med anledning af den svenska öfversättningen af Buckles History of Oivilizatlon örfattad uppsats, hvars slutord äro synnerligen ädla och varma, bärande vitne om författarens orubbliga tillförsigt att äfven i vårt fädernesland skall i en snar framtid vidskepelsens gamla välde fullständigt besegras och tillintetgöras af den nya tidens, den nya religiösa verldsåskådningens ljnsbringande genius, Tidensteckons, yttras det här bland annat, angifva tydligt nog hvilketdera af de motsatta åskådningssätt, som i vårt land brottas med hvarandra på det religiösa området, kommer att gå segrande ur striden. Vår tid är är folkets, den stora menighetens, de fordom ringaktado, vanvårdade, förtrampado massornas tidsålder. Att tala till folket; arbeta för dess välfärd, vinna dess täta skaror öfver på sin sida, måste vara dens uppgift, som i våra dagar vill-tillförsäkra sitt verk ett varaktigt bestånd. Men hvad folket framför allt bohöfver i detta de brådstörtade omhvälfningarnes och den andliga sönderslitenhetens tidehvarf, det är en lefvande religiös tro samt en på fosterländsk grundval hvilande sund upplysning och bildning. Att författaren härvid icke sätter sina förhoppningar till statskyrkan och dess målsmän, utan i stället till den fria forsknipgens allt mera be kantvordna resultat, behöfva vi knappt tilllägga. De tvenne återstående något utfö igal uppsatserna i detta häfte, af FT, Bajer: Om fornminnengs återuppväckelse i Nordens litteratur samt af P. A. Gödecke: Om norsk folkdikt och folkvidskepelse bära ytterligare ett vitnesbörd om utgifvarens goda reiationer vid valet af medarbetare och föranleda vår hjontliga önskan att han snart åter måtta i denna egenskap på ett eller annat sätt framträda. — Svensk Tidskrift för litteratur, politik och ekonomi, utgifven af Hans Forssell, har atlemnat sitt första häfte för i år, innehållande en uppsats af professor Odhner om Gustaf II Adolfs tyska politik, hvari, med anledning af Droysens och Cronholms senaste arbeten, framhålles huruledes de dimmiga och sväfvande konturer, som länge omgifvit Gustaf Adolfs person och verk, börjat framträda allt tydligare och forma sig Lili om tjiar hactörmnd. halminton atatomanna.