Aftonbladet – 3 februari 1872, sida 2

rann nin Med en känsla af visshet som intet öfvertalande skulle kunna rubba, med en fasa som nästan kom hennes hjerta att stanna och under en nervskakning, den hon måhända aldrig förut, utan vid ett tillfälle i sitt lif erfarit, fattades hon af den öfver tygelsen att det var uppåt den del af vägen som gick till värdshuset, hon hörde gå, och ej åt andra hållet, och Mary Barber stod i begropp att, så fort hon förmådde, skynda itåt. Men äfven hos de vidskepliga, hos fantasimenniskor måste ju sunda förnuftets röst till en viss grad göra sig hörd? Och denna röst sade nu Mary Barber att det icke skulle vara något skäl för att söka hennes husbonde åt ett helt motsatt håll, än dit som han ämnade sig. Det fanns ingen, absolut ingen anledning för honom att hafva gått uppåt vägen. Det var väl barg drömmen, tänkte hon, i hvilken vi alla sprunga bortåt Den smygande Indianen, som nu också drar mig åt det hållet, men inte är han deråt nu — inte nu!s Det är ändå bra konstigt, tänkte hon med en suck, och hjertat kändes så tungt i bröstet att hon knappt kunde andas, då hön vek utaf åt det motsatta hållet, Det var bra konstigt att jag kunde glömma den drömmen under hela dagen och att den nu skulle komma öfver mig, då jag hörde ugg: lans skri och såg framåt vägen, :Månn tra det var åsynen af vägen som påminte mit derom? Underligast af allt är dock att husbond skall saknas nu, alldeles som i drömmen och att jag skulle ut och söka efter honom, Hon gick med raska steg, ej springande, men ien takt som nästan var skyndsammare än om hon hade sprungit. Hon följde jordvallen vid Beechhurst Denes park, vek af åt sidan midt för parkgrindarne och gick nedför den nya, jemna vägen, sam 3 inol-er 208 der minuter och hvit i månek net. Efter några b --aNN hon sig vid inspektorsgården, Ceoliry Clanwaringsnuvarande, anspråkslösa bostad; (Forts.)