Aftonbladet – 3 februari 1872, sida 2

nad till att nyttja på resor, ganska dyri inköp och efter den tidens smak ansedd såsom rätt vacker. Men för ett par år sedan, då hon blifvit sliten och gammal, hade mr Owen börjat nyttja henne blott om qvällarna, och en afton, då han stått för nära ljuset och läst ett bref. hade hon fram i pannan blifvit illa svedd. Mary Barber, som aldrig ville se någonting förkastadt, hvilket möj ligtvis kunde begagnas, hade då kantat mössan med hvitt lamskinn, vilket visserligen gjorde henne mera användbar men bestämdt icke vackrare, ty man nödgades ovillkorligt tänka på en skata, då man såg henne, Robert, tar du ej din öfverrock ? frågade mrs Owen, som följde dem ut i förstugan. Jag tror att jag skall göra det, svara dehan ochivände omsamttog ned rocken från klädhängaren. Det kännes kyligt i qväll. Han stod avar en stund viddörren och såg dem aflägsna sig på vägen som förde rundtom hörnet, till husets andra sida, Maria stödd vid sin makes arm, mr Owen sysselsatt att knäppa igen sin rock och med sin vanliga promenadkäpp ihanden. Mrs Owen ryste häftigt till; hon stängde hastigt porten och återvände till eldstaden i förmaket. Hvarfäör darrar ni så, kära fru ?frågade Mary Barber. Det kändes kyligt der ute vid den öppna porten, svarade mrs Owen och lade om elden. Jag har känt liksom frosskakningar hela qvällen. Det här, bästa förmaket, är inte hälften så varmt som det andra. Klockan var nu tio. Mary Barber var flitigt sysselsatt ute i köket med att bjelpa Johanna att få alla saker i ordning och undansatta; detta gjorde att nära en timme hade förgått, innan hon åter kom in. Mrs Owen hade slumrat en liten stund och spratt häftigt upp. Åh, bevars! Jag hade somnat. Hvad är klockan, Mary ? Nära elfva, Nära eifva! upprepade mrs Owen; hvar kan min man vara? Han måtte visst följt med dem ända hem,