Aftonbladet – 3 februari 1872, sida 2

onmMl vi Nar Olvan Omlormalt. Åsnen ec E Det utskott, som haft i uppdrag att gran: ka frågan om handelsfördragens uppsägning, s ar nu afgifvit sitt betänkande. Detta slutar !j ned att bemyndiga regeringen att i behö-s ig tid tillkännagifva uppsägandet af trak-1 aterna med England och Belgien. Detl; örklarar, att äfven de utskottsmedlemmar,l, om äro för fördragens uppsägande, lemnat ls ; sido frågan om protektionism och frihan-; lel. Af betänkandet synes, att en minori-g et inom komiten yrkade på framläggandet !; ve de diplomatiska dokumenter som vexlats j ämnet. Utrikesministern svarade, att re-l; seringen hvarken direkt eller indirekt sökte , iterinföra skyddsystemet, utan endast ville l, it Frankrike återvinna handlingsfrihet il, fråga om bestämmandet af tullsatserna. Så-l. som vi genom ett telegram för i går redan : känna upprepades samma försäkran af Thiers l. vid gårdagens sammanträde af nationalförsamlingen, då diskussionen om traktaterna fortsattes, och såväl Gambettas förslag om frågans uppskjutande som Johnstones amendement, att regeringen skulle uppfordras att vid underhandlingarna om ändring i tariffen endast afse fiskaliska ändamål, förkastades. Vid ett föregående sammanträde den 27 Januari yttrade sig Pouyer-Quertier åter om sitt älsklingsämne, skyddstullsystemet. Det var fråga om Frankrikes kommersiella förhållanden till Italien. Bethmont (deputerad af venstern) påstod, att inom ett år skulle Marseilles handel vara flyttad till Genua, om icke spanmålsinförseln fortfar att vara fri. Då Pouyer-Quertier visade sig på tribunen, hördes ljudliga yttringar af missnöje från venstern. Om I veten på förhand, hvad jag kommer att säga..., började ministern. Ja visst veta vi det, ropade en röst från venstern. Ministern fortfor: Man har prisat frihandelssystemet och lofvat oss billiga lifsmedel, men I kunnen sjelfve döma, om frihandeln haft denna verkan. Man har också lofvat eder en evig fred såsom följd af frihandeln, men det är just frihandelns försvarare, som påfört oss krig! Och I viljen nu öfverlemna åt utlandet att förse Frankrike med spanmål? Till och med ett land, som förfogar öfver. verldens största. lhandelsflotta, skulle knappast våga något dylikt. För öfrigt har finansministerns anseende stigit genom hans seger i fråga om handelsflottan. Sedan ofvan stående skrefs, har ett telegram på förmiddagen ankommit, hvilket innehåller den vigtiga nyheten, att nationalförsamlingen i går antagit utskottets förslag om handelstraktaternas uppsägande,samt att hon med 377 röster mot 318 förkastat Duchatels förslag om förflyttningen till Paris. Det förra kan anses som en seger för regeringen, det senare kan synas vara ett nederläg; men då Thiers förklarat att frågan om denna flyttning icke kommer att göras till kabinettsfråga, och dessutom, såsom det påstås, nu mera ändrat åsigt härom, har man ingen anledning att antaga att denna utgång skall föranleda någon ny regeringskris. I samanhang med dessa nyheter uppgifves äfven att inrikesministern Casimir Perier nu kommer att afgå. Han hade förut förklarat, att han skulle afgå, i händelse förslaget om regeringens och nationalförsamlingens förflyttning till Paris afslogs. Detta fall har nu inträffat. Dock är detta skäl antagligen blott en förevändning. Den egentliga orsaken är hans missnöje med Thiers och Pouyer-Quertiers protektionistiska politik. Grefven af Chambord har den 25 Januari utfärdat ett nytt manifest till franska folket. Orsaken härtill synes, af sjelfva aktstycket att döma, vara de rykten om en fusion mellan grefven af Paris och grefven af Chambord, hvilka på senare tiden ånyo uppdykt såväl inom den franska som den tyska och belgiska pressen. Manifestet, hvilket i ton och anda öfverensstämmer med den skrifvelse till franska folket, hvilken Chambord förliden sommar utfärdade och hvilken väckte så mycken ovilja i Frankrike, lyder i sin helhet sålunda: De ihärdiga bemödanden, som göras att vanställa mina ord, mina handlingar, tvinga mig till en protest, som loyauten bjuder och hedern ålägger mig. Man har förundrat sig öfver, att jag lemnade Chambord, då det borde ha varit mig så ljuft att förlänga min vistelse derstädes, och man tillskrifver detta mitt beslut en hemlig tanke att abdikera. Det åligger mig icke att rättfärdiga den väg, jag utstakat för mig. Jag beklagar dem, som icke hafva förstått mig; men alla förhoppningar, grundade på för gätenhet af mina pligter, äro fåfänga. Jag skall aldrig abdikera. Efter att i mer än fyrtio år hafva hållit den monarkiska principen, Frankrikes fädernearf, sista hoppet för dess frihet och storhet, ren från hvarje fläck, skall jag icke nu tillspillogifva densamma. Cesarismen och anarkien hota oss ännu, emedan man söker landets räddning i valet af den eller den personen, i stället ör att söka den i principerna. Vår tids villfarelse är att i politiken söka medlet att undkomma farorna af en social kris, Och likväl har Frankrike, i det landet daEsa ARE SEE EEE