Aftonbladet – 3 februari 1872, sida 2

-—— slutat ifrån sig den förra angelägenheten. Vår ostkaka skall bli god nog äfven för herrskapsfolk, det kan jag ansvara för. Det är inte fråga om ostkaka för dem, svarade han med en suck. Mary är inte så frisk, att hon kan komma. Såvida jag ej mycket bedrar mig blir detta hennes sista påskhelg här på jorden. Kanske, om hon bjudit till, att hon ändå kunnat resa hit, inföll Mary med mildare röst, ty svaret dämpade betydligt det missnöje hon denna stund erfor mot ting i allmänhet och mot sig sjelf i synnerhet, emedan hon tillåtit sig att förgofva sig. Miss Mary tyckte alltid om ostkaka och den lilla kunde äfven plocka i sig en smula. Vi skola skicka henne en kaka, Mary Barber. Ja, husbonde, det skola vi göra. Jag tycker inte alls om att höra att hon blifvit svagare. Vid jultiden såg hon redan ut som en snödroppe. Det var ju nog att Tom skulle gå bort — Tyst! min hustru kommer, varnade husbonden. Mrs Owen kom in och ej ett ord vidare blef taladt rörande de tvenne ämnen som lågo husfadern och tjenarinnan mest på sinnet: — på hans sinne, dottrens sjukdom, på hennes, drömmen som hon haft. Mrs Owens egen helsa var allt för svag att hon onödigtvis borde oroas. ter stannade Robert Owen efter guds tjensten i kyrkan, för att deltaga i Natt varden, tillika med sin hustru och äfvenså Geoffry Clanwaring och hans hustru — för första gången tillsammans, Sir Dene satt i sin bänk som vanligt, men sökte intet tillfälle att tilltala Geoffry och Maria. Förhållandet mellan baroneten och hans son var lugnt och godt. De träffades myc ket ofta i affärer och sir Dene föreföll vän lig, då och då kunde han till och med säga. hur mår din hustru, Geoffry? Men aldrig hade Geoffry, sedan den der frukosten, va rit bjuden att intaga en måltid vid Beech hburst Dene; hans besök inskränkte sig til