Aftonbladet – 1 februari 1872, sida 3

För att leda samtalet fn på ett annat tema frågade Beskow honom nu: Hvad gör er sånggudinna, Beranger? — Hon dog för sex år sedan, svarade han. Beskow sade, att han likväl nyligen i en tidning bade läst verser med hans namn. Ja, dem har jag också läst, sade Beranger. Men de äro ju af er? — Det är väl möjligt, men jag vet det icke, svarade han leende. På en fråga, om han ännu fortsatte sina memoirer, svarade han: Oui, je fais toujours mes memotires de blanchisseuse. Han var, tillägger Beskow, lik en elektricitetsmaskin, som man icke kan vidröra, utan att den kastar gnistor. Le petit mot pour rire hade han alltid till hands; men han förstod äfven att blanda allvar detri. Under samtalets gång frågade Beskow honom, hvarför han icke hade kunnat beqväma sig att mottaga en plats i akademien, hvilken dock flere gånger varit honom erbjuden? Han medgaf, att man hade gjort honom sådana anbud, men att han hade ursäktat six med, att han icke kunde grammatik och derför icke heller kunde deltaga i akademiens arbeten, hvarvid Thiers hade anmärkt: Åh, min bäste vän! Ni vet icke, huru angenämt det är att vara medlem af ett sällskap, som ingenting gör. Lika litet hade han mottagit de utmärkelser och pensioner, som man flere gånger hade erbjudit honom. Hans förtrognaste vän Manuel hade i sitt testamente tillförsäkrat honom ett betydligt legat, men han aAfslog det och förbehöll sig blott en plats i hans graf. Marskalk Sebastiani tillbjöd honom likaledes på sin dödsbädd en betydlig summa, men han kunde icke förmås att mottaga den. Det är således endast dikter, då man har berättat, att han skulle af Louis Philippe och Lafitte ha mottagit betydliga summer årligen. Han ville framför allt vara sjelf ständig och kunde icke finna sig i att stå i tacksamhetsskuld hos någon. Det var icke stolthet eller begär att vara originel, som förmådde honom härtill; men han trodde, att han icke så fritt kunde bedja för andra, om han mottoge något för egen räkning. Jag är böneman för många, som icke ha någon annan. Jag är mensklighetens chargå daffaires, sade han. Efter Julirevolutionen upptäckte man, hvem som var Marseillaisens författare, och Louis Philippe utfäste en pension åt honom af 1500 francs. Be ranger tyckte, att det var alltför litet åt den sjuklige, gamle mannen; han talade med Montalivet och fick pensionen förhöjd till 4000 francs. Tillbud af tjenster och anställningar fat tades honom icke heller. Villgle erbjöd hoönom en censorsplats, och hans gamla vänner i den första Juli-ministeren — Dupont de IEure, Lafitte och Sebastiani — ville öfvertala honom att öfvertaga kultusministerns portfölj, för att kunna stöda sig på hans popularitet, men han var för klok att gifva efter för dessa frestelser. Han har således fullkomligt rätt, när han på ett ställe yttrar, att han hade haft lika mycket omak att slippa från utnämningar och utmärkeleer, som andra haft för att få dem. Han sökte icke maktens innehafvare, utan de sökte honom. En dag steg, berättade han, en ung man in i hans vindskammare, Beranger frågade honom om hans namn, Orlean, var svaret. Beranger frågadenu, om konungen visste att han besökte honom. Prinsen bejakade detta, tilläggande, att ändamålet med hans besök var att tacka honom för det han hade lärt honom älska Frankrike, och att han ville höra hans mening, huru det skulle kunna lyckas honom att göra sig sjelf älskad. Beranger bad då prinsen att taga sig till vara för de doltrinärer, som filosofera om staten, och för dem polytekniska skolans elever, hvilka tro, att menniskorna äro matematiska figurer. Båeranger förlorade i Februari-revolutionen det lilla kapital han hade hopspart; meno, tillade han leende, till ersättning fick jag 204,900 röster vid valet till deputerad i Assembl6e constituante. När han undanbad sig detta val, åberopade han, att det var första gången han hade begärt något af sitt fädernesland; och likväl måste han två gånger förnya sin begäran, innan den beviljades. När kejsarinnan händelsevis at sin privatsekreterare, Damas Hirard, fick höra, att han hade förlorat största delen af sin förmögenhet, ville hon erbjuda honom en betydlig lifrärta och lät säga honom, att om han också icke ville mottaga något af regeringen, kunde han dock icke afslå cen gåfva af en qvinna, som värderade honom. Beranger blef rörd och skref ett vackert bref, hvari han undanbad sig gåfvan, men tillade, att om han någonsin skulle komma att sakna sitt dagliga bröd, skulle han icke mottaga det ur någon annans hand än kejsarinnans. Trots sina små inkomster, hvilka till en stor del bestodo af en lifränta på tre tusen francs, som utbetalades till honom af hans förläggare, bokhandlaren Perrotin, var han mycket välgörande, och han tog från sig sjelf för att gifva åt de fattiga. Hans hushållerska sade: Han kan icke så mycket som ha ett dussin skjortor liggande, ty han tager skjortan af kroppen för att gifva henne åt andra. När Beskow besökte honom för att taga afsked, var han sjuk och sängliggande, och mademoiselle Judith sade honom, att han blott tog emot läkaren, Beskow bad henne då lemna BåEranger sitt visitkort och säga, att han skulle resa, och att han hade kommit för att trycka hans hand ännu en gång till afsked. Hon kom straxt derpå ut till honom och sade, att han var välkommen. Båeranger låg till sängs och var mycket kraftlös. Ursäkta, sade han, attjag icke har varit hos er ännu, men jag har känt mig sjuk de senaste dagarne — jag kan hvarken gå eller andas. Les jambes sen vont, la poitrine sen va, tout sen va. Under det att Beranger talade, betraktade Beskow hans vackra, uttrycksfulla ansigte. Det var ännu samma höga, molnfria och RR MMFHMHM—