Aftonbladet – 1 februari 1872, sida 3

RESER TION Beskow hos Beranger. Af H. P. ilolst. Beskow hos Beranger — hvilken besynnerlig sammanställning !... Friherren, öfverkammarherren och serafimerriddaren på besök hos visdiktaren och republikanen! Och likväl försvinner det besynnerliga för hvar och en, som har haft den lyckan att känna dessa två personligheter. Beskow var en så älskvärd, fint bildad man, med en så öfverlägsen själ, att man genast glömde hofmannen för menniskan, och hos Beranger fanns det en så välgörande sans och jemnvigt samt en sådan foud af gladlynthet och godmodighet, att man hos honom hvarken tänkte på hans vindskammare eller hans rättegånga Att två sådane män känna sig jemnbördiga till hvarandra är lyckligtvis icke underligt. I sina ännu otryckta Vandringsminnen har Beskow sjelf meddelat en liflig skildring af sina särskilda besök hos den berömde chansonmieren, och jag tror att ett utdrag ur dem skall vara af intresse. Deras första bekantskap förskrifver sig från åren 1821 och 1822, Beranger bodde då i Passy och flyttade sedermera till le Marais, det egentliga folkqvarteret, der det också streds häftigast under de blodiga scenerna år 1848 och nu senast på våren 1871. Snart uppstod ett förtroligt förhållande mel-lan dem, och Beskow kom sedermera aldrig till Paris, utan att hans första besök gälde skalden i vindskammaren. Det är dock vid sitt sista besök hos honom år 1856, han. mest uppehåller sig. Då var Berangerieke ensam. Jin vänlig gammal matrona hade flyttat till honom för att hushålla för honom och vårda honom på hans ålderdom. Det var mademoiselle Judithe Frere, hvilken har spelat en så stor roll i hans lif; men om jag skall döma efter det intryck, hon gjorde på mig, då jag såg henne i mina unga dagar, så har Beskow utan tvifvel haft svårt att i henne känna igen hans sånggudinna, hans ungdomsälskarinna, förebilden för alla dessa glada Lisetter, som stå i en så förunderlig glans för en, när man läser hans sånger. Böranger var 5 år, när Beskow år 1856 besökte honom, men han var ännu liflig, själskry och äntet. Han började genast tala politik med honom, och det föranledde Beskow att fråga honom, hvarföre han så snart afsade sig sin plats i nationalförsamlingen, efter att ha med så stor enhällighet blifvit vald till deputerad. Ack, bäste vän, svarade Beranger, jag hörde i tre dagar ingenting annat än dumheter, och då kunde jag inte härda ut längre. Jag vill i allmänhet säga er, att jag tycker mer om att sjelf säga dumheter än att höra på andras. Ursäkten var icke dålig, men saken var väl egentligen den, att visdiktaren fann, att republiken i verkligheten var någonting helt annat, än han i sin fantasi hade tänkt. Hans svar till Chateaubriand är tillräckligt bekant. Då denne mötte honom på gatan straxt efter Februarirevolutionen och sade till honom: Nå! nu har ni då fått er republik, svarade Båeranger: Jag tycker mer om henne i drömmen än i verkligheten. Beskow berättar nu, att deras samtal i hvarje ögonblick blef afbrutet af personer, som kommo för att bedja honom om tjenster, förfråga sig om hans helsa 0. s. v. Först kom ett fruntimmer, som bad honom teckna sitt namn öfverst på en lista för ett välgörande ändamål — då var hon säker på att ha lycka med sig! Med största nöje, svarade han, skref sitt namn och lemnade henne ett tjugafrancsstycke — ett icke så ringa bidrag af en fattig poet. Derefter kom en ung hustru, som flög honom om hal-sen och bad honom fälla förbön för hennes man, som blifvit insatt i fängelse. Han har ingenting att beklaga sig öfver! afbröt Beranger hennes ordsvall. Hur kan han vara nog dum att konspirera midtför näsan på polisen? Men låtom se till, hvad som kan göras för honom. Efter en lång rådplägning lofvade Beranger att uppsätta en böneskriit till poli sprefekten åt henne och att beledsaga den med sitt förord. Jag känner mycket väl herr Pietri, tillade han; det är en rapp och älskvärd man. Han kommer någon gång till mig, och han ser alls icke ut som någon poliskarl. Han vände sig nu om till Beskow för att försäkra Honom, att han sjelf aldrig hade haft något obytt med polisen, utan blott för andras räkning likasom nu emellanåt vände sig till den. Hvad er man angår, sade han i en lugnande ton till den unga hustrun, så skall ni inte vara orolig. Jag har sjelf ett par gånger varit i arrest, och man mår inte så illa der. Jag ville inte utigen, och man måste använda våld för att få mig bort. Parbleu! jag troåde, att man åtminstone borde ha rättighet att vara arresterad!