Aftonbladet – 30 januari 1872, sida 3

5 AA fel Harada OCh 101 vw ecmmenHuoss, IBCH ingendera har ännu kommitj till utförande. Slutligen må här nämnas, att i Södermanland en folkhögskola är under bildning och att äfven I Jönköpings läh ett förstå steg i samina tiktills biurvit läget, utan lätt Vi dock känna, om detta första kommer -latt efterföljas af något andra Den förflutna veckan var i Stockholm anslagen till riksdagsmotioner och den flygande holländaren. I det öfriga Sverige tyckes man icke före-i haft någyt Sardeles anmärkningsvärdt. I Europa på andra sidan Östersjön och Nordsjön hade man visserligen sina funderingar i ett och annat, men någon tilldragelse lär icke hafva kommit till stånd, , . En ganska marcr vecka, anmärkte man i förgår afton på en liten tillställning på Carlsdagen — det var icke på kungliga slottet — der man sysselsatte sig med hvad som händt och icke händt under de förflutna dagarne. motioner! . Skalle man någohsin hafvå sett så få Det ser ut som hade. Andra kammaren icke någon nppfinningsförmåtea mera, icke något egentligt initiativ, icke tecken till fantasi Inalles ehdast 193 mötioner! Men det antalet öfverstiger likväl fjolårets, invänder någon, ty då gingo motionerna blott till 191. Det är alltså ett framsteg i år, som ej kan förnekas, om det också ej kan jemföras med det motionsdigra ätet 13659, då Andra kätmmaren väckte 350 motioner. Då var man rik på förslag, hade liflig fantasi och visade att man verkligen ville något. Redan år 1870 blef det sämre, betydligt sämre till och med, ty då hade man ej råd till mer än 258 motioner, och så har det gått ännu längre ned ända till dess innevarande riksdag lyckats höja sig öfver fjolårets. Vi kunna till och med få änunu flera motioner denna gång, ty i grund lagsfrågor och ämnen, som behandlas af enskilda utskott, räcker lyckligtvis motionstiden så länge riksdagen varar. Man talade också om motionernas ämnen detta år, men den saken torde vi få öfverlemna till en annan afdelning af tidningen att behandla, i synnerhet som man i det i fråga varande sällskapet snart gaf hela riksdagskapitlet på båten och hoppade in på den flygande holländarens skrof. Några medlemmar af sällskapet voro nog oförsigtiga att tillåta sig ett litet skämt med fartygsmaskineriet, men blefvo derför allvarsamt tillrättavisade af ett par närvarande Wagnerianer, som förklarade, att med sådana heliga ämnen må man icke skämta. Wagners musik står naturligtvis öfver allt klander, likasom öfver allt beröm, ty hon är helig, sjufaldt helig. Men det är ej nog med musiken, utan maskineriet, som är förenadt med och när musiken, är också lika heligt. Den som har något att anmärka mot en maskin af Wagners konstruktion han är en tempelskändare, en varg i veum och bör således ej fördragas i menniskors sällskap. Ja, det var hvad Wagnerianerne förkun nade. Derpå stego sektens medlemmar upp och sjöngo: Veni, iu sancte Wagner! Reple tuorum corda fidelium... Om vi skulle öppna aktieteckning för byggandet af ett nytt fartyg? invände en som ej hörde till sekten. Då utdelade Wagnerianerne högtidligt förbannelsen, skuddade stoftet af sina lackerade stöflar, stucko dem i guttaperchagaloscher och lemnade ett så syndigt sällskap. Samtalet kom åter i fart. Man talade om den vackra väderleken och om Carlsbalen samt andra intressanta ämnen. Hvad Carlsbalen beträffade, hade den visserligen knappt börjat ännu då, men man gjorde likväl sina reflexioner — öfver balens hållning och i synnerhet balgästernas hållning, öfver temperaturen i Hvita hafvet och anmärkte att soupern skulle komma att serveras vid tio-tiden, hvilket framkallade ett genmäle af en herre som påstod sig vara på det intimaste lierad med hofcirkeln, fastän han den aftonen föredragit att icke gå på Carlsbalen, der man svettades så enbarmligt och egentligen icke hade något annat roligt än att visa sina dervarande bekanta, att man verkligen vore der, samt att med dem ömka sig öfver alla de andra bekanta, hvilka icke kunnat skaffa sig en inbjudning. Den som icke räknas till de 1500 gästerna på den kungliga Carlsbalen kan väl ej gerna göra anspråk på att höra till societeten. Det är derför mycket obetänksamt, att för öfrigt ganska hyggliga familjer ställa till bjudning på Carlsdagen, hindra både sig sjelfva och sina gäster att fara till slottet samt derigenom öppna en föga loyal konkurrens med den kungliga tillställningen. Det erkände man också i förgår afton uti det lilla privata sällskapet, men man var på samma gång nog lättsinnig att behandla saken med lätt raljeri, åter igen ett föga glädjande bevis på huru man nu för tiden är benägen för att gyckla med heliga ting. Det enda som tycktes oroa sällskapet var det fullkomliga mörker, som då ännu herrskade öfver ordenspromotionen. Huru många skulle få vasen? Månne nordstjernan fölle på en enda af de närvarande? Att en hel mängd dekorationer skulle utdelas, det vore väl klart, ty ännu i år hade då icke en enda ordensutnämning skett och likväl voro fyra veckor redan förflutna sedan årets början. Sådant började blifva oroande. Tänk om kunglig majestät och kronan, som har så mycket att fundera på, alldeles glömt bort att dela ut några ordnar, sade man. Detär lyckligt att ett par Sanct Olafsstjernor åtminstone kommit oss svenskar till godo sedan årets början, men det hjelper naturligtvis ej särdeles mycket för alla dem som ta på vasen och på en stor ordinarie riddarepromotion. Lefvande taflor äro på modet. Detsäges att en stor sådan tablå skall anordnas strax efter den stora ordensutnämningen och att alla nya riddare skola deltaga i tablåen samt: att hvars och ens förtjenster skola läsas i! briljanterad eld öfver hvarje hufvud, på det j att dessa förtjenster må blifra bekanta cam inhindac att kFastnadaf: allmän an