Aftonbladet – 30 januari 1872, sida 3

Ole Bull i Amerika. (Bref till Bergensposten.) Madinson i Wisconsin den 22 December 1871. Ole Bull har för sin helsas skull rest till Europa — så stod det i en berättelse, som Ole Bull sjelf i egen person läste upp för mig i dag här uti Madison ur en tysk musiktidning från Newyork. Denna berättelse är en af de många, som ha stått i åtkilliga amerikanska tidningar om Ole Bull. Han har väl varit sjuk, men det är länge sedan. För närvarande är han så rask och kry som någonsin förr; det är fortfarande icke i hans smak att gå steg för steg uppför en trappa, i synnerhet när den ärlång, ty han måste alltid — hoppa två eler tre rappsteg i taget och brukar stanna småleende i tredje våningen, innan hans följeslagare har hunnit upp till den andra. Han är verkligen oförändradt densamme, khögbröstad och smidig i sin hållning, liflig och elastisk i sina rörelser, fantasirik och själfull i tal och tankar, munter och förnöjd. I slutet af nästa månad eller kanske först i Februari ämnar han resa till de östra staterna för att gifva några konserter i Boston och Newyork; en eller flere af dessa konserter skola gifvas till förmån för ett monument här i Amerika för Leif Erikson — den norrman, som först skall ha upptäckt Amerika, Innan Ole Bull reser härifrån, är det hans mening att gifva en konsert till förmån för en norsk biblioteks-afdelning vid universitetet härstädes; Madisons universitet besökes nemligen ganska mycket af norrmännen i staten; för närvarande finnas här 42 norrmän i afdelningen för gentlemen och 4 eller 5 i afdelningen för ladies, och meningen är att efter hand utveckla en undervisningsapparat, som mer än andra kunde väcka och stärka de norska damernas och herrarnes nationalkänsla och intresse för deras gamla födernesland genom att gifva dem tillfälle att följa dess utveckling i vetenskaper, konst, litteratur och politik, utan att deras utbildning till amerikanske medborgare försummas. Då den norska befolkningen bär i staten uppskattas till omkring 100,000 personer eller ungefär en fjerdedel af hela den norska befolkningen i alla Nordamerikas förenade stater, tyckes saken vara af stor betydelse. Anunktoriteterna här i Wisconsin måtte säkerligen ha insett detta, då de icke allenast ha anställt en norsk lärare, hr R. Andersson, utan äfven beviljat en icke ringa summa till inrättande af en biblioteksafdelning vid universitetet. Man ser således höraf, att Ole Bull pm om alltid förr är fullt upptagen med a befrämja de norska nationalintressena. För öfrigt är han sysselsatt med två komposi tioner: i den ena — har han förklarat för mig — är motivet hemtadt ur andeverlden, den hålles i orgelstil, musikens bundna stil, och blir säkerligen lika storartad som snillrik. Den andra kompositionen är variationer öfver den vackra amerikanska melodien till romancen Lily Dale; af denna har jag hört några satser, de voro synnern anslående och inspirerade. Afven om det så mycket omtalade fortepianot kan jag berätta litet nytt. Ole Bull har sått sig i förbindelse med den lika berymde John Ericsson; för nägra veckor dan fick han bref från Ericsson, som skrif