Aftonbladet – 29 januari 1872, sida 2

märksamhet af flera talare, såsom hrr Ribbing, Wallden och Hierta, hvilka samtliga varmt talade för en sådan lindring. Mot de båda i kammaren väckta förslagen om anslag af staten till folkhögskolorna uppträdde hr Hedin, icke derför att han icke fullt uppskattade vigten af dylika skolor, utan emedan han fruktade för statens förmynderskap öfver desamma, i synnerhet sedan en förbindelse mellan statskyrkans stela dogmatism och evangeliska fosterlandsstiftelsen uppstått. Så länge den vinden blåste ville tal. icke medgifva ett dylikt folkhögskolans beroende. Härför hemtade han också skäl deruti, att i Norge sådana anslag på liknande grund afslagits. Skulle emellertid statsbidrag beviljas, borde det ske utan att någon inspektionsrättighet medgåf ves åt staten. Såsom bevis på statens förderfliga inflytande i dylika afseenden, anfördes de högre folkskolorna, som af riksdagen afsetts för att fylla det behof, som: nu folkhögskolorna sträfva att tillfredsställa, men hvilka blifvit endast en förberedande klass till elementarläroverken. Hr Kolmodin invände häremot att om mycket ännu kunde vara att anmärka mot undervisningen, så borde man dock besinna att tid fordrades för folkskoleväsendets ttveckling, och det vore ännu ej gammalt. Någon allians mellan statskyrkan och evangeliska fosterlandsstiftelsen kände tal. icke till, utan de fortgå båda i hvar sin riktning. Tal yrkade för öfrigt att de som så mycket tadlade statskyrkans och evangeliska fosterlandsstiftelsens uppfattning måtte framlägga de åsigter som de sjelfva omfattade; det skulle då kanhända visa sig, att dessa åsigter lemnade väl stort utrymme åt hin onde, som genom evangeliska fosterlandsstiftelsens åtgärder synes ha blifvit på ett och annat ställe generad. Hr Ola Jönsson tog de högre folkskolorna i försvar och hr Ola Andersson, en af motionärerna i ämnet, förordade varmt sin motion. Hr Rundgren anmärkte, att grunden dertill att de högre folkskolorna hittills visat så ringa resultater torde förnämligast böra sökas deri, att deras lärare vore studenter, som saknat pedagogisk underbyggnad och för öfrigt ej gjorde verksamheten vid dessa skolor till sitt lefnadsmål. Han framhöll för öfrigt, att egentliga grunden för folkhögskolornas utveckling borde sökas i befolkningens kunskap om deras värde och intresse för desamma, Sedan denna kunskap och detta intresse vunnits kunde man begära anslag af staten. Så hade det skett med folskolorna. Hr Hedin gladde sig åt att då — vid statsrådsbänkens tomhet — det officiella läseriet icke egde några representanter närvarande, det likväl icke saknade en officiös försvarare. Denne försvarare stod dock icke nu i jemnhöjd med sin talang, då han i den långa inledningen till sitt anförande blott hade berättat den triviala sanningen att ingenting är fullkomligt i början. Icke heller den 8. k. klämmen hade blifvit fullkomlig med sitt försvar för dogmexercisen och evangeliska fosterlandsstiftelsens djefvulsbesvärjelser. Hvad beträffade uppfordringen till talaren att afgifva sin trosbekännelse, så ansåg han för sin del visserligen tillfället icke vara det rätta, men då hans motståndare, som hade större förfarenhet än han i andliga ting, ansett det lämpligt att affordra honom en sådan, så ville han icke undandraga sig att afgifva en sådan. Dertill behöfdes blott att hänvisa till sammanfattningen af hvad den ärade tal., i likhet med hr Hedin, kallade för Guds lag. Hr Abr.. Rundbäck förklarade slutligen, att han trodde att landsortsbefolkningens intresse för folkhögskolorna skulle höjas genom statens anslag till desamma. Vi anmärka för öfrigt, att en motion af hr Ribbing, om anslag till en profession i Upsala i rationella mekaniken, beledsagades med ett förord af hr Edlund, -som nu för första gången tog ordet i kammaren,