Aftonbladet – 26 januari 1872, sida 2

sin kruka. Jag.önskar.att ni snart åter må få helsa och krafter, Jonathan, och jag skall nog titta in till er emellanåt. Då hon med raska steg skyndade ut, mötte hon gquire Arde, som kom för att höra huru det stod till med Drew. Mary Barber sade honom det och huru hästen skyggat, kastat Prew ur sadeln och kommit hem, alldeles Irypende af svett, Drew säger han Inte vet hvad som skrämde hästen; sir Dene visste ej heller hvad som skrämde hans hästar, och kanske kan detta äfven just vara detsamma, sade Mary Barber. Men en sak fruktar jag för, sir — att den nya vägen aldrig kommer att föfa lycka med sig. Jag har nyss sagt detsamma åt Drew, Ännu synes den inte just vara öfver sig gynnsam, min flicka, svarade squire Arde, Min flicka! Den medelålders, sträfva, allvarsamma qvinnan föreföll den gamle herrn som en liten flickstäömpa. Hän hade haft henne på sitt knä, då hon var ett barn. Drew han går på med-att det är en fin och vacker väg, och så är den,;sade Mary Barber. Men ser ni, squire, den är bygd på min mors jämmer och tårar, och detta är inte någon god grund, Jag tyckte aldrig om hela affären, anmärkte squire Arde och skakade på hufvudet. Men jag hade inte något att säga dervid. Hade jag varit sir Dene, så skulle jag aldrig bygt vägen. Man skall inte flytta sin nästas råmärken. Det är underligt att tänka på, sir, att de ;båda tyå-skälle fallw och skada sig på vägen — sir Dene och Drew, Ja, ja, svarade sqviren tankspridd. Men hur är det med den lilla, sjuka flickan, hemma hos er? Nu är allt åter godt och väl, sir. Det var blott för tänder som hon var sjuk — tt rart, litet barn är hon; och vacker som modren, Så är hon. Hur mår modren ? Ja, inte vill jag spå bara olyckor, men ag fruktar att vi ej länge få behålla henne