Aftonbladet – 26 januari 1872, sida 2

F AA AV i Hvarför påstår du inte också att grisa! kunna flyga? skrek Drew. Derför att grisar inte kumna flyga, sva rade hon lugnt och träffande. Men om jag också inte tänker på mors ord, så tror jag vi kunna säga att den nya vägeninte tycks föra vågon lycka sed sig; Och kommer e lycka dermed, så bör ingen undra derpå, ty den vägen blef utstakad af förtrycket och grundad på en stackars qvinnas klagan och tårar; — den krossade hennes hjerta och tog hennes lif bort, förr än hon var kallad Och Guds välsignelse torde kanhända e hvila öfver ett sådant arbete. Mor Barber var ja nära åttio år. De var jua intet förnuft uti att en gammal käring skulle stå i vägen för ett nyttigt företag. Var höflig, Drew, då ni talar om de döda förmanade Mary Barber, Just emedan hor var kommen till så hög ålder, hade det va rit skäl uti att sir Dene och ni lemnat henne i ro. Hon kunde ej förmodas komma at lefva mycket längre och det sade jag äfver till gir Dene: -Hade hon ännu varit i sir medelålder, kunde det varit, mera skäl till att bedja henne flytta, — eller rättare: def hade varit mindre grymt, Vägen är präktig, bred och jemn, en bättre och hårdare finns ej i hela grefska pet, skrek Drew. Jag vetinte hvad mera man kan begära, Den må vara huru hård som helst, så tycks den ej duga till att föra resande ned oskadade, sade Mary Barber, som gerna ville ha sistå ordet. Och med tanken på siviolycksochslamhHet Vände DreWw.bort huf vudet under ett ilsket brummande: Det är inte min afsigt att tala sårande ord till er, Drew, nu, då ni ligger här; men jag kan likväl ej annat än säga, att hade ni redligt sagt sir Denej; hvad ni ganska väl visste — att mor fick ett sådant papper af mr Honeythorn, så skulle vägen aldrig blifvit bygd och detta ej heller hafva händt er. Du är ett dumhufvud! röt Drew. Jag måste gå nu, sade hon och tog åter