Aftonbladet – 24 januari 1872, sida 2

lragelsen; att en betraktare skulle kunnat tro alltsammans ha varit en dröm. Drew lät sin häst gå i sakta mak på sräskanten, ända tills han kom till den punkt, i närheten af Harrebellsdam, der väsen krökte sig. Der gaf han hästen sporrarna och satte i väg med en sådan hast, som om han haft den onde efter sig. Han kunle icke få Blacks hustru och likistan ur sina ankar. Drew var hvarken feghjertad eller vidskeplig, men den ödsliga vägen föreföll wonom mer än billigt otreflig denna natt och han var glad öfver att bli den qvitt. Läsaren må vara viss på att han med nöje tog den ginaste vägen hem, — den vackra, nya väg som sir Dene hade anlagt, och tyckte Drew sig någonsin haft en särskild anledning att lyckönska sig åt densamma, så var det visserligen nu. Väl kommen till parkgrindarne vid Beechhurst Dene, vek han således af, nedåt densamma, der den låg så slät och hvit och kall i månskenet. Och månen sken så klart, att de aflöfvade trädens spöklika, knotiga grenar kastade sina skuggor deröfver nästan lika tydligt som om solen hade lyst. Jag må väl tro att den der slarfvan, Priscilla, har hållit min qvällsvard varm, mumlade Drew medan hans lugna, säkra häst med stadiga steg började trafva framit vägen. I vissa fall är hon aldrig att lita på; så till exempel — Hästen kastade sig med våldsamhet åt sidan och Jonathan Drew störtade till marken. En stor förskräckelse syntes ha oripit djuret; liksom för att undfly en dödlig fiende, rusade det tvärs öfver gångstiosen och emot jordvallen; detta skedde ganska nära intill, om ej till och med alldeles på samma plats der olyckshändelsen inträffat med gir Dene Clanwaring.