Aftonbladet – 23 januari 1872, sida 3

ÅTTONDE KAPITLET. Jonathan Drews midnattsfärd. Det var en kylig natt i December, Vä garna voro hårdt frusna; lysande som silf ver skred månen fram på himlen. Sir Denes inspektor, Jonathan Drew, som: hela dagen hade sutit till häst och nu, ganska trött, var på hemvägen, vek af från stora vägen, ofvarkför värdshuset in på Harrebellsvägen; liksom han haft för afsigt att begära herberge på Den smygande indianen. Rocken var noga tillknäppt för att skydda honom emot kölden; till yttermera visso hade han knutit en halsduk öfver öronen och der ofvanpå nedtryckt sin högkulliga hatt. Hästen var trött, liksom hans herre, ock sökte att få gå på den mjuka gräskanten vid vägen, hellre än midt på denna, som nyligen blifvit grusad. . Drew: kände sig ganska vresig till lynnet; han hade tillsagt sin brorsdotter, som skötte hans hushåll, att hafva aftonmåltiden färdig klockan nio; den affär, för hvilken han gjort resan, hade likväl uppehållit honom längre än hvad han beräknat, och det var nu efter midnatt, — en sen timme på landsbygden, Inga resande färdades åtminstone på vägarna vid denna tid af natten. tskilliga berättelser, af hvilka ingen var särdeles hedrande, alla rörande Den smygande indianen, kommo Jonathan Drew att titta öfver sin högra axel, då han passerade förbi värdshuset, hvilket låg på andra sidan af vägen. Alla dörrar tycktes vara noga stängda; månen lyste på önsterna, innanför hvilka gardinerna voro nedfälda och ställets invånare tycktes sofva godt. Som också jag borde göra, vid detta lar get, brummade Drew, Se så, raska på