Aftonbladet – 23 januari 1872, sida 2

Det har blifvit sed under de sistförflutna åren, att remissen af den kongl. propositionen rörande statsverkets tillstånd och behof tages till uppslag för en mera omfattande debatt öfver statsfinansernas ställning och den plan för deras ordnande, som iden föreliggande propositionen framlägges, och det har jemväl en och annan gång händt, Att propositionen eller något deri förekommande förslag tjenat till utgångspunkt för allmänna uttalanden rörande regeringssystemet, såväl det som blifvit följdt, som det hvilket medlemmar inom kamrarne velat antyda såsom det, hvilket borde följas. För nu ingångna riksdag har denna. debatt om statsverkspropositionen, i hvilken man velat se en motsvarighet hos oss till den i andra länder vanliga dabatten om svarsadressen, egt rum i dag på f. m. i båda kamrarne. Vi kunna doök icke säga att densamma för denna gång i någondera kammaren antog några större dimensioner eller erhöll någon mera anmärkningsvärd politisk karakter. De flesta talare, som uppträdde, sysselsatte sig med detaljfrågor, och det varknappast någon annan än grefve Henning Hamilton, som tog en mera allmän öfverblick af budgetförslaget i sin helhet och derom uttalade några åsigter. Hufvudsumman af denne talares anförande var uttryckandet af den tanke, att tullinkomsterna blifvit af finansministern beräknade för högt, då han anslagit dem till 15,500,000 rdr, samt att, såsom han uttryckte sig, de påräknade öfverskotten följaktligen dunstade bort för en beräkning. För öfrigt uttalade han den åsigt, att en sådan fond för statsverkets ovissa och framtida behof, som den föreslagna, väl kunde vara nyttig, men af ännu större vigt ansåg han, att riksdagen ansloge umbärliga medel till en fond för de båda kreditiver, som enligt grundlagen ställas till regeringens förfogande i och för rikets försvar, motiverande talaren utförligt angelägenheten deraf att en sådan fond, förvandlad i lätt realisabla utländska obligationer, funnes till förfogande. Med afseende å dej föreslagna skattelindringarne uttalade han den åsigt, att den personliga skyddsafgifteni ej kännes tryekande, och att, om lindringar kunde ega rum, det vore bättre att lindra: åtskilliga tullafgifter. : Ett annat yttrande af något mera utpräglad politisk karakter var hr Wallenbergs. Denne talare tog sig af framställningarne rörande postverket anledning påpeka nöd-; vändigheten af att undanrödja det missför-. hållandet, att postverket skall underhålla en stor personal, som icke gör ringaste li, gagn, och han sporde hvarföre ej postver-: ket kan i likhet med tullen, telegrafen och. jernvägarne berättigas att skilja sig vid personer, som icke kanna sköta sina befattningar. Till justitiestatsministern vände j han sig slutligen med en bjert skildring afli de sorgliga föjderna af den lagskipningensj: långsamhet, som utöfvar ett så menligt in-4 flytande på rättstillståndet i landet och förj:; hvars undanrödjaände inga verksamma åtj! gärder synas vara åsyftade. Inom Första kammaren gjordes för öfrigt ! af grefve C. G. Mörner flera detaljanmärk-! ningar, såsom rörande Falu bergslags be-1 frielse från tionde utan någon aflösning, mot det i hans tanke onyttiga anslaget tilll: skarpskytteföreningarne, mot stadgandet rörande lösbrefvens frankering o. 8. v. Hrj! v. Koch önskade, att de skattelindringar, som kunde ifrågakomma, måtte blifva lindringar i tullsatserna, synnerligen på förnödenheter ! för de mindre bemedlade. Frih. A. C. Raab 4 ansåg deremot inga tullnedsättningar böraj? ega rum, utan öfverskotten reserveras tilllf framtida behof. Slutligen torde vi böralt nämna, att hr Ros talade för höjda aflöningar åt skogsstaten, hr v. Geyer fästade uppmärksamhet på åtskilligt, som vore att ialkt-1 Pöstres och att hr Rydqvist bestred lastpennningarnes borttagande samt önskade bankovinstensr feserverande åt riksbanken, k Satsrådet Wern försvarade sina beräkningar af tullinkomsterna, erinrande att dejd båda perioder, af hvilka grefve Hamiltone nade tagit medeltalen och på grund derafls oeräknat inkomsterna lägre än de i propo-s sitionen upptagits, icke kunde anses lämp-jd iga att tagas till utgångspunkt vid beräklingarne, enär den första var den, som följle omedelbart efter 1857 års kris, den anIra omfattade flera missväxtår. Det nornala vore, att tullinkomsterna växa med lti kad folkmängd och utvidgad industri. Hansl ökte tillika visa, att de personliga afgifer, hvilkas borttagande föreslagits, ickelbi rore så litet tryckande som man påstått,te amt att nedsättningar i tullafgifterna vorejfti örbundna med åtskilliga svårigheter. Detf ill nedsättning i frakterna och deraf fölande. billigare pris på varor, såväl tullfriaic om tullpligtiga. m Det märkligaste, som förekom i Andralv ammaren, var den polemik, som fördes melmn hr Palander och sjöministern frih. Lemhufvud förande framställningarne under de f hr Palander med mycken skärpa angreos. Efter att ha riktat anmärkningar motk: ågra föreslagna löneförhöjningar och klanrat de föreslagna arvodena åt min-ingeniörna såsom allt för höga och ledande till stegvde anspråk inom andra kårer, vände hanef g mot de föreslagna verkstadsbyggnaderna re Stockholm, då han ogillade systemet attiur ronan bygger fartyg för egen räkning ch detisynnerhet vore oklokt att anlägga st nytt etablissement på ett ställe, der det lefve omgifvet af privata verkstäder, Den reslagna flygeln på sjukhuseti Carlskrona såg han äfven obehöflig. Han återupppade derefter sina förr framställda anärkningar mot de för flottan anskaffade monerna, som vi tagit på Frankrikes ankritet, men som fransmännen nu sjelfva utma. Slutligen klandrade han den framgda planen för ett tillämnadt minstystem. mt yrkade frångåendet af systemet att rgga dyra pansarfartyg, Han trodde att