Aftonbladet – 22 januari 1872, sida 3

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 16 Jan. Hvarje dag emotse vi nu med nyfikenhet en utnämning, som i sina aflägsnare följder kan komma att få en mycket stor betydelse för landet, nemligen af en direktion för vår enda blandade statsoch privatjernbana, den s. k. hufvudjernbanan från Kristiania till Eidsvold. Efter det att först en af direktionens tre norska medlemmar, dåvarande fälttygmästaren Kjerulf,. hade blifvit förflyttad till Stockholm såsom norsk statsminister, nedlade den engelske direktören (representanten inom direktionen för de privata engelska aktieegarne) generalkonsuit J. R.. Crowe kort derefter sin befattning. hvärpå nu nyligen de båda återstående medlemmarie, prof. Aschehoug och fabriksidkaren H. Schot, äfven ha afgått. Alla de tre norska direktörsplatserna skola således besättås ånyo, och man frågar sig nu, om det skall lyckas regeringen att härtill fisna män, som förmå undanrödja det obehagliga och farliga spända förhållande, som har uppstått med de privata engelska aktieegarne. Innehafvarne af dessa aktier, hvilka ursprungligen blefvo utfärdade säsom betalning till banans engelska byggmästare, fordra nemligen, att de förbätt ringar och utvidgningar, som kunde ber höfva företagas med banan, icke skola betäckas med dennas driftinkomster, utan genom Ilåti, som skulle betunga denne såsom en fortfarande börda, Enligt kontraktet har nemligen den norskå gstaten rättighet att intill 100 år efter kontraktets uppgörande inlösa de privata aktierna till pari, och dessas titt varande innehafvare vilja derför icke finna sig i, att under tiden deras aktievinst förminskas genom utvidgningar, som slutligen vid inlösningen skulle komma star ten till godo. Hvarjehanda olyckliga omständigheter ha bidragit att göra denna konflikt så mycket skarpare, och det gäller nu att på den norska sidan finna nya jernvägsdirektörer, som kunna framställa förslag till en billig uppgörelse i godo och ia denna antägen. Från den engelska sidam har det nemligen förnyade gånger hotats med att ställa saken på spetsen genom att draga den inför rätta, af hvilken anledning aktieegarne vändt sig till en norsk advokat, som har afgifvit ett för deras anspråk gynnsamt utlåtande. Det säkraste sättet, hvarpå man kunde få slut på tvistigheterna, vore väl, att den norska staten inköpte alla de aktier, som befinna sig på engelska händer, hvarigenom således tvisten skulle förfalla af sig sjelf; men på andra sidan är det väl fara värdt, att den bonus, som aktieegarne nu skola begära för att sälja sina aktier, skulle bli öfverdrifvet stor. Redan förr har denna utväg varit försökt i afseende på ett mindre belopp, men utan att man derigenom har vunnit synnerligen mycket, då det blott är en ringa del aktier, som man på hittills erbjudna vilkoren har lyckats inköpa. Em fördel skall sannolikt allt detta ha, nemligen att man för framtiden skall taga sig till vara för den lättsinnighet, hvarmed man för-farit vid behandlingen af denna banas angelägenheter, ända från kontraktets ingående. Men denna erfarenhet tyckes samnerligen skola bli öfver höfvan dyrköpt. Emellertid tyckes den icke ha lagt någon hämmsko på lusten att fortsätta utvidgningen af vårt jernvägsnät. Tvärtom har det just under de senaste månaderna varit em verklig kapplöpning mellan de särskilda Jandsdelarne om att öfverbjuda hvarandra i framställandet af de mest äfventyrliga jeruvägsplaner — detta predikat gifva dem åtminstone de mer försigtiga. Jernvägsförbindelsen mellan Norge nordanoch sunnanfjellshvars storartade karakter blott för ett par år sedan nästan gjorde de djerfvaste tveksamme, öfverträffas nu vida af anspråken på bananläggningar både från Bergen och Stavanger, hvilka begge göra anspråk på att bli den norska hufvudstadens isfria hamn, i kapp med Skien, Laurvig, Moss, Fredrikstad, Fredtikshald, och jag vet icke vilka alla, som ha anmält sig. Såsom ett ganska betecknande exempel på, åt hvilka fundeingar våra sangviniska jernvägssvärmare vängifva sig, kan anföras, atten talare, som Bergen höll ett offentligt föredrag om nödrändigheten af en jernbana Bergen —Kritiania, bland annat påstod, att Bergen då kulle kunna förse Stockholm med färsk isk, hvilket denna stad måste sätta mycket rärde på, då den nästan icke hade någon rod fisk. Samme talare medgaf, att jernanan skulle få-stora svårigheter att öfverinna; hon måste på somliga ställen läggas å en höjd af 4000 fot och skulle vara ut