Aftonbladet – 22 januari 1872, sida 2

drifvas der i huset. Jag är sent om aftnarna ute ibland, och knappt en enda qväll har gått förbi, utan att jag sett karlar af misstänkt utseende, smyga vägen här förbi, för att komma dit. Stundom ha de äfven med sig knyten och varupackor. Såå; det låter underligt, inföll Geoffry. Packor, dem de bjuda till att dölja. Jag skulle ej vilja gå i borgen för att de inte innehålla tjufgods. Lurendrejerigods menar ni väl, sade Geoffry, bestört. Jag menar hvad jag säger, sir. Jag har sedan en tid tillbaka haft starka misstankar, att Den smygande Indianen är ett gömställe för sådant. Nej, något dylikt får ej anses möjligt på min fars gods, svarade Geoffry och höjde hufvudet med en skymt af familjen ClanWwarings högdragenhet. Blotta misstanken derom, bör vara nog för att han i morgon dag låter stänga värdshuset och köra Black på porten. Först skulle han nödgas bevisa saken, yttrade Owen. Black stöder sig vid sitt kontrakt och kan ej på lösliga grunder drifvas bort. Anser man det också blott för smugling, så är det föga rekommenderande att ha en sådan man till sin närmaste granne. Black måste vara en ovanligt djerf karl såvida han vågar något annat än smuggt ling, — säg, tycker ni ej så med? En säkrare nederlagsplats för otillåtet gods än Den smygande Indianen har varit, kan knappt tänkas, anmärkte mr Owen (Forts.)