Aftonbladet – 22 januari 1872, sida 2

att enda ord. Det blir annorlunda — när jag kan få träffa min far allena. Och hvad har ni under tiden för planer och medel för edert uppehälle? Geoffry log. Derom behöfver jag ej ännv bekymra mig, sir; jag är inte ännu redu cerad till min sista tiopundssedel. Då jag, uppriktigt sagdt, aldrig användt mina inkom ster till dåliga ändamål, i likhet med mån gen annan, ung man, så har j jag kunnat göra besparingar i stället. Robert Owen skakade på hufvudet. Den dag torde komma, då ni skall ångra ert dåraktiga giftermål med Maria. Nej, aldrig! svarade Geoffry med värma, Hon är mig alltför dyrbar, för att detta vore möjligt. Mr Owen suckade. Andra ha tänkt på samma sätt, och likväl lefvat länge nog för att finna sig hafva begått ett svårt misstag. De båda herrarna stodo, stödjande sina armar mot grinden, under samtalet. Yttrade sir Dene något angående mig ? frågade arrendatorn. Inte ett ord. Hvem är detta? Geoffrys fråga gällde en person som i detsamma gick förbi, på vägen, en karl med frånstötande utseende, släpande gång och slokig hatt. Hvem det är, känner jag inte, svarade Robert Owen då han ej mera kunde höra dem, men jag misstänker att han är en af Randy Blacks förtrognare kunder. Hade ej er affär, sir, kommit emellan mig och sir Dene, så skulle jag ansett såsom min pligt att gifva baroneten en vink om hvad jag befarar, rörande Den smygande Indianen. Låt mig veta det, sade Geoffry. Jag har intet bestämdt bevisande att säga, blott att jag känner mig säker på att dåliga gerningar af ett eller annat slag be