Aftonbladet – 19 januari 1872, sida 3

; Hamburg-banken och kan blott disponeras ; I till betalning i banko genom anvisning på v jdenna bank. Härtill måste ytterligare lägtlgas, att blott hamburgske medborgare ega 1 lrättighet till konto i banken, således att , Jinsätta silfver och anvisa på detta, likasom latt för hvarje insättning och anvisning eri llägges ett litet gebähr. Bankens styrelse har blott att göra med mottagningen, förvaringen, utlemnandet och bokföringen, hvar, Jemot hvarje kontohafvare sjelfständigt disIponerar öfver detsamma. Gebiähren äro -blott ämnade att betäcka styrelseutgifterna. I På de senaste åren har dock Hamburg-j banken tillika uppträdt såsom lånebank så ;Itill vida, som den belånar deposita af silfvermynt och af guld såväl i mynt som i I plantsar. Förr var det förbjudet att ofentIliggöra, ja till och med att uppsummera Itillgodohafvandet i banken; nu offentliggöras behållningarne hvarje vecka. Enligt l uppgiften från den 21 sistl. December var intressenternas sammanlagda tillgodohafvande i det närmaste 21,000,000 mark banko och hade under årets lopp varierat mellan 113 och 23!2 millioner. Häraf voro omkring 5 millioner mark belåning af guld. Beloppet af de skuldförbindelser, som äro uttryckta i Hamburger-banko, är naturligtvis många gånger större än den i banken deponerade metallvalutan. För så vidt någon förändring i det nuvarande rena girodeposito-systemet skulle ske, skulle härigenom mycket betydliga intressen beröras. Den stränga rättvisan fordrar, att ingen förändring göres i denna banks principer, hvarigenom förhållandet mellan debitorer och kreditorer i något afseende förändras, och det är med erkänsla, man i detta afseende af de här ofvan sammanfattade debatterna finner, att Hamburgs regering har satt sig emot all tarifering af Hamburg-valuta i guld. Den, som har förpligtat sig att på en viss tid betala 59!3 mark Hamburgerbanko, har derigenom blott förpligtat sig att i Hamburgs bank genom en Hamburgs medborgare deponera ett metriskt skålpund eller 500 grammes fint silfver utan ringaste afseende på, i hvilket förhållande värdet af detta silfver, antingen då förpligtelsen ingicks eller nu, då Tysklands myntsystem, hvarmed Hamburger-banko ingenting har att skaffa, förändras eller längre fram på betalningstiden står till värdet af guld eller till de i Tyskland eller annorstädes cirkulerande mynten. Att på lagstiftningsväg ingripa i dessa förhållanden, att gifva Hamburger-banko-marken ett bestämdt förhållande till något slags mynt, vare sig guldeller silfvermynt, eller att genom förbud mot inlemnande af silfver i Hamburgs bank vilja förskaffa den der befintliga silfverqvantiteten ett konstladt förhöjdt värde, vore att genom tvångsåtgärder förändra ett gällande, tydligtbestämdt kontraktsförhållande, således en uppenbar orättvisa. Lika litet som man skulle ha tillåtit debitorer i Hamburger-banko att betala sin skuld med guld efter förhållandet 15!e eller något annat bestämdt förhållande, i fall guld på betalningsdagen i Hamburg stode i lägre förhållande till silfver, lika litet skall man med rätta kunna begära, att debitorerna skulle betala denna skuld med guldmynt efter ett sådant förhållande — eller med silfvermynt, som, derför att deras framtida utmyntning är inskränkt, ha fått ett högre pris, än silfvervärdet eljest skulle ha gifvit den — om guldet på betalningsdagen i Hamburg stode högre i förhållande till silfret. Men det visar sig af debatterna på den tyska riksdagen, att man har försökt genom spetsfundigheter bortresonnera denna sakens kärna. Till och med mynträtt såsom ett regale, hvaröfver staten genom lagstiftningen godtyckligen kan förfoga, hvilken är den enda, om också långt ifrån korrekta grunden till rättmätigheten af den i det tyska penningväsendet genom myntlagen vidtagna förändringen, saknas här alldeles, då banko är vmyntadt silfver. Det är möjligt samt till och med sannolikt, att den myntförändring, som nu är besluten i Tyskland, skall något nedtrycka kursen på Hamburg i förhållande till de länder, der guld är eller blir myntfoten, men detta sker då, derför att guld till följd af den större efterfrågan det får, stiger i värde i förhållande till silfret, och det berättigar icke till att förvandla existerande förbingelser i omyntadt silfver till förbindelser i myntadt silfver, och detta allra minst i sådana mynt, hvartill myntningsrätten icke längre är fri; ty detta åsyftas otvifvelaktigt, då man talar om hödvändigheten att inskränka rättigheten att skapa banko genord depositum af silfver, K. M:ts proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof.