Aftonbladet – 19 januari 1872, sida 3

tigad att i stället leverera råg, lika litet kunde den, som hade förpligtat sig i bankomark, d. v. s. i omyntadt silfver, vara berättigad att i stället lemna guld. Vore denna mening den rätta, så skulle alla hamburgska handelsaffärer icke vara köpeaffärer,: utan bytesaffärer. I förslagets upphofsmans tanke var dock banko lika väl penningar som kurantmyntet. All Hamburgs pantförskrifna skuld uppgjordes i banko, nästan hela dess statsskuld lydde på banko och uppgjordes i banko, privathandelns tillgodohafvande och skuld var i banko och måste uteslutande betalas dermed, och vexlar, som lydde på ett mynt, hvilket icke hade omlopp i Hamburg, måste der antingen betalas i det utfästa myntet eller i banko, men kunde icke uppgöras i kurant. Nu var det väl den mycket väsentliga olikheten mellan banko och de cirkulerande myntslagen, att dessas belopp är begränsadt eller kan begränsas, då blott staten präglar dem i sina myntverk, under det att enskilde kunna nytt banko helt enkelt genom att f silfver till banken, men också blott härigenom; ty man kan icke betala banko direkt genom aflemnande af silfver, utan. blott genom anvisning på tillgodohafvande i Hamburgs bank. Denna olikhet mellan det begränsade antalet mynt och det obegränsade banko kräfde onekligen försigtighetsmått, som framför allt lågoi de Hamburgska omsättningarnas eget intresse; detta fordrade i händelse af en tarifering, att bankoomsättningen blefve stängd för omyntadt silfver. Huru detta skulle sättas i verket, ansåg förslagets upphofsman böra tillkomma den särskilda lagstiftningen. I motsats till dem, som trodde, att man genom att underlåta att tarifera bankot skulle tvinga Hamburg att öfvergifva sin bankvaluta, trodde han, att man just genom att underlåta tariferingen inplicite förklarade detför en riktig princip, att bankovalutan icke var att betrakta såsom penningar, utan såsom en vara, och att man just härigenom gjorde bankovalutan permanent för Hamburg, åtminstone så länge, till dess omsättningarna af sig sjelfva hade utstött den. Detta förslag, som biträddes af en annan Hamburg-representant vid riksdagen, Schön, och af nägra andra representanter, bemöttes af rikskanslersembetets president, statsministern Delbrick, som anmärkte, att de förenade regeringarnas bevekelsegrund att icke upptaganågon tarifering af Hamburgerbankovaluta icke var att derigenom vilja inverka på det framtida ordnandet af de Hamburgska bankförhållandena, utan att man kommit till detta resultat genom rent objektiva slutledningar, hvilka i hans tanke hade vunnit ytterligare stöd genom. förslagets upphofsmans anförande. Den uppgift, man i 8 hade uppställt för sig, var att bestämma förhållandet mellan det nya myntet och den befintliga landsmyntfoten, Men en sådan var Hamburger bankovalutan icke. Förslaget var detsamma som att i lagen vilja upptaga ett stadgande, att ett skålpund silfver skulle vara lika med 90 mark, och uttryckt i denna form måste det vara tydligt, huru betänklig tariferingen af en sådan bankovaluta var, hvilken i sjelfvai verket icke gick ut på någonting annät än att i den farligaste form fastställa förhållandet mellan omyntadt silfver och myntadt guld. Det hade under den allmänna debatten flere gånger framhållits, att det var absolut omöjligt att bibehålla ett bestämdt värdeförhållande mellan dessa båda metaller. Så länge man inskränker sig till att fastställa förhållandet mellan de cirkulerande mynten, har man såsom korrektiv mot den härmed otvifvelaktigt förbundna faran de medel, som öfver hufvud gifva regeringarna utväg att inverka på myntväsendet, och särskildt utvägen att efter tid och omständigheter indraga de antagna silfvermynten, Men om en mark silfver tariferas såsom sådant, kommer man in på ett mycket farligt område. Doktor Wolffson försvarade ytterligare sitt förslag genom att förklara, att det icke var silfver i allmänhet, han ville ha tariferadt, utan blott Hamburger mark banko, och att hanf erkände nödvändigheten för den hamburgska lagstiftningen att sätta en gräns för fortsatt bildande af Hamburgerbanko af: omyntadt. silfver. Om man icke satte en sådan gräns, så skulle man i Hamburg nedsätta sin egen nationalförmögenhet, man skulle nedtrycka kursen på Hamburg och reducera. all förmögenhet, som. bestod i banko — allt naturligtvis under den från ; alla sidor antagna förutsättningen, att värdet af silfyer skulle falla. Den preussiske finansministern Cåmphausen uppmanade styrelsen för den hamburgska banken att icke vänta för länge med att göra slut på det nuvarande förhållandet, hvårunder man kan deponera silfver i obegränsad myckenhet och förvandla det till banko. Hade man redan nu haft en lag, som förhindrade detta, och således vetat, huru många mark banko det egentligen var fråga omy skulle man ha befunnit sig i en annän ställning. Han erinrade ytterligare om, att indragningen af de särskilda staternas mynt föreslogs skola ske på rikets bekostnad. Det var då absolut omöjligt att gifva spekulationen rättighet att draga silfver till Hamburg och förvandla det till banko, för att derefter ålägga riksregeringen att indraga det. Han fäste äfven uppmärksamheten på olikheten mellan omyntadt och myntadt silfver, hvilket senare vari dyrbarare, då myntningskostnaderna kommo till. Myntningspriset för silfver i Preussen, hvilket ungefär betäckte omkostnaderna, var till exempel 7 silbergroschen på ett skålpund fint silfver, hvaraf utmyntades 30 thaler (således 79 procent), Skulle man nu gifva Hamburg det privilegiet, att omyntadt silfver der skulle betraktas såsom myntadt? det var dock icke billigt. Köpmanskåren i Hamburg skulle göra väl uti att ofördröjligen taga i öfvervägande de åtgärder, som vore növändiga för att betrygga densamma för större förlust, Det första steget i detta afseende skulle vara att upphäfva den obegränsade rättigheten att fordra mark banko. Efter någon ytterligare diskussion, hvarvid hufvudsakligen samma skäl androgos, 1 blef förslaget förkastadt. Tjaba I Tan drake vita ån RR Ior