Aftonbladet – 18 januari 1872, sida 2

Geoffry aftog med öm varsamhet hatt och kappa och slöt kärleksfullt den lilla handen med den blanka, nya vigselringen, i sin hånd. Mrs Arde var blek som döden, Ni kunna säkerligen ej vara vigda vid hvarandra! sade hon, Se här vigselattesten, sade Geoffry och räckte den till Georg Arde. Alt är ilaglig form; vi blefvo vigda i er församlingskyrka — S:t Peter. Du är mig en slug skälm! utbrast mr Arde, halft beundrande, halft ond. Och våra föräldrar !; o, hvilket slag det skulle bli för dem! klagade mrs Arde, som ret tillsammans med Maria. Jag vill hoppas att de skola taga saken itan missnöjer, svarade Geoffry. De hysa båda tillgifvenhet för mig. Hvem skall meddela dem underrättelsen ? Det skall jag, naturligtvis. I dag elleri morgon far jag ditöfver för att säga dem lt. Du nekar oss väl inte någon frukost, Arde? Georg Arde, som nu hämtat sig från sin sinnesrörelse, ty i början hade han känt si; både oroad och vredgad, svarade honom, att så mycken frukost som de ville ha stod till leras tjenst. Efter en minuts öfverläggning ned sig sjelf hade han kommit till det beslut, att lika neutralt, som han hittills förhålit sig, skulle han också fortfara. Hen hade ned all visshet ejhaft någon skuld vid letta giftermål; ingen kunde deröfver känna ig merä öfverraskad än han, och derför unde icke heller något klander drabba howm. Georg Arde kunde ej inse, hvarken varför han behöfde uppträda som de nyviftas bundsförvandt, eller stå upp fiendtigt emot dem, och tan beslöt att göra intetlera. (Forts y