Aftonbladet – 18 januari 1872, sida 2

Morden i fängelset La Roquette. Vi meddelade i går anklagelseakten mot kommunister, hvilka blifvit häktade såom på ett eller annat sätt delaktiga i moret på erkebiskop Darboy och åtskilliga ndra såsom gisslan tagna personer, och emna i dag efter Daily Telegraphs korrespondent en redogörelse för första förhöret ned de anklagade. Den nämnde korrespondenten lemnar deraf följande åskådliga skildring: Vid sjette krigsräten i Versailles. började i dag en ransakning, hvilken kommer att intaga ett framstående rum i historien om den lagens hämd, hvilken följde på kommunens ogerningar. Det brott, hvilket slog knropas hjerta med den djupaste fasa, var icke medborgarkrigsförklaringen, icke ens antändandet af de offentliga byggnaderna i Paris, utan mördandet af de hederliga män, kommunen tagit som gisslan. När Bonjean, Aldersordförande för presidenterna i kassationsdomstolen, abbe Allard, den vördnadsvärde abb Deguerry, kyrkoherde i Madeleine; och erkebiskopen af Paris med kallt blod afdagatogos, kände man att kommunen nått ett djup af infernalisk ondska, hvilket uteslöt tänkbarheten af att hon skulle kunna gå längre i gemenhet. Ransakningen med de män och qvinnor, hvilka äro anklagade att personligen hafva tagit del i detta dåd eller att hafva uppmuntrat dem föröfvade det. har af åtskilliga anledninga ge blifvit uppskjuten; men har dock nu slutligen, såsom vi ofvan sagt, tagit sin början. Ransakningslokalen är historisk och den anblick, den företer, är verkligen egnad att göra ett djupt intryck. Den är belägen i Ecole MArtillerie midt emot slottet i Versailles och utgöres af ridhuset, som begagnades af adelsmännen, hvilka trängdes vid Ludvig XIV:s hof. En poet skulle sannolikt kunna fylla det svalg, som ligger meljan den glänsande frivoliteten vid detta hof och kommunens brott, med en ofantlig massa historiska symboler, och platsen är så väl i historiskt som praktiskt hänseende synnerligen passande för sitt nu varande ändamål. Dess storlek understiger föga Westminster Halls och från det hvälfda taket infaller ett rikligt ljus. Vid ingången och till ungefär en tredjedel af salens längd påminner den lösa sanden under fötterna om salens ursprungliga ändamål. Derefter komma åtskilliga rader bänkar för åhörarne, och der de sluta höjer sig en med hvit säckväf beklädd platform, som omgifves af ledstänger, beklädda med rödt sammet. På venstra sidan af platformen stå några rader bänkar för referenterna, på högra sidan befinna sig bänkarne för fångarne och deras rättegångsbiträden. På golfvet mellan dessa båda olika bänkafdelningar stå soldater med bajonetterna fastskrufvade vid geviären. På en der bakom varande förhöjning af platformen och upptagande den i hela dess bredd, står det stora ellipsformade bord, vid hvilket officerarne i krigsrätten sitta. Sjutil antalet, representera de alla grader i armån, från öfverstens ända till underofficerens, på det att derigenom alla soldatyrkets känslor och åsigter må kunna göra sig gällande... Presidenten, öfverste Delaport, bär en kavalleriofficers Njusbla uniform. Något öfver medelåldern, med hög panna, kal hjessa, lugna allvarliga anletsdrag och något framskjutande mustascher, har han en viss likhet med furst Bismarck. Han är icke en man, hos hvilken en fånges spejande blick skulle kunna uppäcka mycken mildhet och deltagande. På högra idan om rätten sitter allmänna åklagaren och till höger protokollsföranden. På väggen öfver presidenten hänger en sällsam symbol — en stor tafla föreställande den korsfäste Kristus. Fästnaglad vid korset, är menniskones son redan död; den romerske soldatens lans har genomborrat hans sida; himmelen är mörk, som vore den öfverdragen med ett bårtäcke, och den låga horizonten glänser af ett dystert rödt sken, som bebådar ett oväder. Men snart flyger blicken från konturerna at den stora salen, från åhörarne på bänkarne, från de hyggliga välfödda unga advokaterna ech till och med från de otillgängliga domrarne till de tjugutre fångarne. De utgöra en märkvärdig och, sanningen att säga, sällsamt ohygglig skara f män och qvinnor. Vackra ansigten eller angten, som varit vackra, finnas; men de flesta äro af den beskaffenhet, att de icke passa någonstädes bättre än på de anklagades bänk och nåora äro till och med rent af afskyvärda genom den elakhet, som är utpräglad i dem. Först på listan kommer Francois, som var direktör i fängelset La Roquette under kommunens regering och åt hvars vård de till gisslan KRA RRS RSS KENOE ANEAAERNETNRENEEATRENR