Aftonbladet – 17 januari 1872, sida 3

resurser, synes det, som landet för je relsevis mindre kostnad än i andra länder, borde kunna åstadkomma ett både kraftigt och dugligt kustförsvar. Nationen kan icke känna sig rätt tillfreds eller fullt lugnad, förrän hön är medveten om att ega ett sådant, som i väsentlig mån kunde försvåra en fiendtlig landstigning, ja måhända omöfliggöra en sådan emot en ej allt för stor öfvermakt. I alla tider har det varit en väl bekant och känd regel i krig, att nyttja samma sorts vapen och om möjligt bättre sådana än fiendens; men derför, att vi måste hafva lika effektiva kanoner som fienden, följer icke ovilkorligen, att vi behöfva hafva samma sorts fartyg; såväl dessa som all krigsmateriel undergå tid efter annan förändringar, till följd af nya rön och åsyftade förbättringar, och en mindre nation mäktar icke hafva sådana pansarfartyg, hvaraf ett enda kostar många millioner riksdaler, : Också är ej för oss den vigtigaste frågan: hvad sorts fartyg böra vi hafva? Jrfarenheten gifver vid handen, att vi veta följa med tidens uppfinningar och kraf, lämpade efter våra egna förhållanden, men det sker i allt för liten skala. Tifsfrågan är: bör nationen göra uppoffringar, för att sätta landets kustförsvar i det skick, att det kan blifva ett kraftigt försvar mot ett fiendtligt landstigningsförsök? Historien upplyser om, att hos grekerna, redan för 2000 år sedan, den åsigten gjorde sig gällande: att den, som vill vara herre i sitt land, bör kunna skydda sina stränder,.Med vårt lands vidsträckta kuster kan icke försvaret, medelst fästningar och batterier tillsammans medminor och stängsel, utsträckas öfverallt, utan måste inskränkas till vissa ställen och passager. Våra laändkommunikationer långs kusterna äro ännu otillfredsställande, hvadan vi, under krigsoroligheter, då skyndsamhet kan vara och oftäst utgör ett hufvudvilkor, sannolikt komma att begagna landets talrika handelsångare till transporterandet af trupper, krigsmateriel och förnödenheter från ett ställe af kusten till ett annat; hafva vi då under sådana förhållanden icke krigsfartyg, som kunna skydda dylika transporter, så kan icke landet draga den nytta af sina transportångbåtar, som det borde kunna; och nationens försvarsförmåga minskas och förlamas i hög grad, om vi icke äro i stånd, att under de flesta förhållanden sjöledes föra trupper etc. till de ställen eller närheten deraf, der de bäst behöfvas. Den invändningen: vi förmå ju ej skydda hvarken kuster eller transporter mot en öfverlägsen fiende, och vår flotta blifverinnestängd och så vidare, äro tankar, som födas af missmodet, men äro icke klokhetens foster; lyckligtvis är icke missmodet det rådande i landet! Lika omöjligt det är för vårt land att nu mäkta underhålla en stor flotta, lika onaturligt vore det, om svenska folket icke offrade såväl penningar som tid och arbete på landets sjöförsvar, och detta göres, men icke nog, icke tillfyllest. Sjökrigsmaterielens anskaffande är visserligen mycket kostsamt, äfven underhållet och personalens öfvande, och detta är förhållandet i alla länder, men en del krigsfartyg kunna dock under fredliga tider göra ett handlande och industriidkande folk gagn och nytta i flera -afseenden; och såvål England som Amerika med flera länder hafva ådagalagt, att penningar, som offrats på deras Hottor, icke varit illa använda, och deras krigsfartyg hafva ansetts och anses vara nödvändiga, såväl i och för försvaret, som skyddande af handel och sjöfart. Nyssnämnde nationer hafva icke fråm början varit så mäktige, som de för närvarande äro; handel och näringar hafva skapat deras makt och rikedom, äfvensom behofvet af krigsfartyg till deras skydd. — Äfven vårt land befinner sig uti en lycklig utvecklingsperiod; och i samma förhållande, som nationen förköfrar sig och folkmängden ökas, tilltager dess behof att ega krigsfartyg. Allt måste hafva sina traditioner, för att kunna blifva något gediget och stort af; men traditionerna börja utdö inom den svenska flottan, ty åt densamma har icke gifvits tillräcklig näring, För öfver hundrade år sedan yttrades offentligen i k. vetenskapsakademien af generalen m. m. August Ehrensvärd: Konung Carl XI utvalde snillet grefve Wachtmeister ; till fullföljandet af Carlskrona etablissement, emot alla sjuka hinder, som lades honom i vägen, och mångdubbla föreställningar sökte bevisa, att Carlskrona vore ett odugligt ställe! — Svenska agget var sig likt; men hvilken påstår nu, att stället är otjenligt Sch Wachtmeister farit vill. Då fanns ingen i vårt land, som ville upptaga den utkastade handsken och bestrida påståendet, men nu är man med Ehrensvärd frestad att upprepa: Svenska agget är sig likt! Det finnes i alla fria länder tvenne emot hvarandra arbetande åsigter; kämparne för den ena, icke längre erkännande det goda i gamla inrättningar, förkasta dessa såsom ohållbara, och se endast i dem brister, missbruk och skrankor för friare och mera lofvande former; försvararne af den andra beträkta de närvarande samhällsinrättningarne såsom en utbildning af gifna naturoch ortförhållanden; hylla grundsatser för åstadkommande af sanna och verkliga förbättringar, men vilja ej medgifva, att hvarje förändring åstadkommer förbättring, ty det är blott tiden som pröfvar, renar och utbildar allt. En vill det gamla, en annan är mot allt gammalt förbittrad; andra tänka olika öfver nödiga jemkningar och förändringar, och personligheterna gifva stundom åskådningssättet en ensidig hållning. Sträfvandet efter större fullkomlighet måste utgöra grundvilkoret för framåtskridandet, men rörelsen bör lafva sitt mått. Lika vanskligt det är, att mot tidsandan vilja upprätthålla, hvad som icke mera låter upprätthålla sig, lika farliga äro de bländande och förledande läror, som framalstra en omåttlig rörelse. Och att mot omstörtningsbegäret skydda, hvad som hyilar på en djup nationel grund, det haltbara. det ädla och goda deraf. är ett