Aftonbladet – 17 januari 1872, sida 2

sterna måhända ej öfver tvåhundra pund om året. Detta kunde icke kallas öfverflöd och mången torde finna underligt att arrendator Owen kände oro öfver sin dotters giftermål, på grund af att hon drogs upp från sin egen till en högre samhällsställning. Men den gamle fadern hade ändå rätt: Georg Arde tillhörde genom sin börd en högre samhällsklass och umgicks inom en krets öfver arrendatorns och der den sistnämnde aldrig såsom jemnlike skulle blifvit emotbagen, Vid den tid, då giftermålet ingicks, hade Robert Owen uttalat sina betänkligheter och slutligen blott ogerna lemnat sitt samtycke; men allvarsamt fängslad af Mary Owens skönhet, ville Georg Arde icke höra talas om att afstå från hennes egande. Hvad len aflägsna möjligheten angick, att den unge mannen en gång skulle kunna få ärfva Squire Ardes förmögenhet, så fanns det in;en, som mindre trodde derpå, än Georg sjelf. Han och Squiren voro ej synnerligt nära beslägtade; Georg hade aldrig af horom erhållit det ringaste prof af välvilja, cke den minsta häntydning på att en gång å ärfva det allra obetydligaste af förmöenheten, och det vissa var, att han icke ryste några planer derpå. Den gamle squicen hade också andra slägtingar lika nära ler rättare lika aflägset befryndade med 1w0nom som Georg, men ingen af dessa hyste ust större förhoppningar än han. Hvad Georg Ardes framtidsplaner angingo, så afsåg han tt hvart år, då humleskörden utföll god, ägga en liten sparpenning åsido, köpa sig innu en humlegård och på denna väg bli en örmögen man. Vi hafva alla, under entid f vår lefnad, planer för att komma i vältånd. Mrs Arde satt vid eldstaden och höll i ina armar ett fyra månaders gammalt, söf