Aftonbladet – 16 januari 1872, sida 3

rike eger för närvarande tvångskurs rum på t I banksedlarne. fl En internationel myntkonvention med de I I öfriga staterna på den europeiska kontinenten ; I med den grundval, som för närvarande kunde i erbjudas, saknade derför de oumbärliga garantierna och skulle göra de särskilda länder;, nas myntoch sedelsystem beroende af be-slut i grannländer, på hvilka man icke hade l rättighet att utöfva något inflytande. Den -Iskulle försvaga lagstiftningen om myntyä-Isendet och papperspenningarne i hennes beI mödande att vidmakthålla en solid inhemsk Icirkulation, derigenom att den fråntog henne vi makten öfver den inhemska penningmarknaden. Slutligen framhöllos de vidlyftigheter geInom en öfverföring af alla värden och värdeförbindelser, som antagandet af francsysteImet, hvarom det var fråga, skulle göra nödlvändig, då olikheten af 114 procent, hvarmed en franc öfverstiger 8 silbergroschen, licke kunde lemnas å sido. Så mycket således Tyskland i sin på befrämjande af de fredliga förhållandena mellan nationerna riktade politik hade skäl att sympatisera med de på införandet af ettinternationelt myntsystem riktade bemödandena och skänka dessa all med dess eget intresse förenlig praktisk lättnad, lika litet kunde det finna anledning att sätta ett tillfredsställande tillstånd af sitt myntsystem på spel och försvåra verkställandet af en angelägen reform genom att med densamma förknippa en besvärlig om:;äkning i ett nytt myntsystems enheter, hvilken känbart skulle drabba alla kontraktsoch omsättningsförhållanden, i ändamål att derigenom vinna en ren yttre öfverensstämmelse med grannländernas myntsystem, hvilken öfverensstämmelse dagligen skulle vara utsatt för rubbning. De fördelar, som en så dyrt köpt öfverensstämmelse med den s, k, latinska myntkonventionen skulle erbjuda, ville man väl icke underskatta, men man måste äfven varna mot attöfverskatta dem. Det intresse, som de resande hade i myntsystemens internationella öfverensstämmelse, är visserligen uppenbart, men en afgörande vigt kunde man dock icke tillägga det. Den internationella handeln betalade i allmänhet icke med mynt, utan med vexlar, och dessa måste äfven vid öfverensstämmande myntfot och räkneenhet beräknas efter sin föränderliga kurs, således efter sitt marknadsvärde, icke efter sitt nominalvärde. Först när den internationella handeln undantagsvis griper till betalning med reda penningar, erhåller den internationella öfverensstämmelsen mellan myntsystemen en reel betydelse, i det att betalningen i detta fall kan erläggas i den nationella myntfoten utan att behöfva bära omkostnaderna vid ommyntning. Då handeln likväl i allmänhet söker undvika betalning i reda penninningar, och de ommyntningskostnader, den i dessa undantagsfall måste bära, blott repre-. sentera jemförelsevis obetydliga belopp, så l: måste denna mindre vigtiga fördel stå tillbaka för vigten af den stora allmänhetens intressen, hvilka talade för bibehållandet af deras nuvarande myntoch papperspenningpolitik och för den största möjliga lättnad vid öfvergången från de gällande -myntförhållandena till den nya ordningen. Dessa i motiverna anförda skäl att öfversifva tanken på anslutning till något annat gällande myntsystem — hvarvid städse blott var fråga om francsystemet — och att vid öfvergång till guldmyntfoten bibehålla sitt get, särskildt det nordtyska myntsystemet med 10-silbergroschenstycket, marken, såsom enhet, hvilken stod i ett enkelt, genom myntkonventionen af år 1857 bestämdt förhållande till den sydtyska gulden, 12 mark ika med 7 gulden, 1 mark lika med 35 sreutzer, understöddes under debatterna i riksdagen förnämligast af den bekante bansiren Bamberger, som före det senaste kriget . längre tid (15—20 år) hade varit bosatt i Paris och delegare i en der varande större vankirfirma. L Bamberger utvecklade ytterligare de i riks-eg dets motiver anförda skälen mot att vid j1 letta tillfälle söka införa ett internationeltn nyntsystem. Stödande sig på sin erfaren-å ret såsom bankir, förklarade han, huruledes v len stora handeln företrädesvis och nöd-d rändigt såsom mellanhand måste begagna lv vankirer, hvilkas fack det var att under-le ätta penningomsättningarna, och för hvilka e len simpla identiteten af mynten icke var lt å vigtig. Han medgaf, att Sydtyskland l 1 i n n d F r V 8 f nm rr mm dm bt om bete fö MR bt ade särskilda intressen att ansluta sig till let latinska myntsystemet, och att detta li jerföre räknade talrika anhängare derstäles, men han måste förneka att fallet var letsamma i Nordtyskland. För Nordtyskand var francen främmande, och man finge cke dölja för sig, att då man uppmanade lem att antaga francsystemet, begärde man utt de skulle besegra sina känslor, Men ill och med utan afseende härpå blefve det n besvärlig omräkning från thaler till francs, o vilken skulle medföra de största olägenhe-fi er, Han trodde derför, att man borde helt i ch hållet slå ifrån -sig francsystemet ochg ndast tänka på lättaste sättet att få guld-n nyntfoten införd, hvilken nu hade blifvit ä tt obestridligt verldsbehof. Han försva-d ade derefter den enkla myntfoten mot denla å kallade dubbla myntfoten, hvilken, såsom d an visade, riktigare borde kallas en alter-k ierande (omvexlande) myntfot, och hvars ti lägenheter han framhöll, Att guldet var en metall, som var bestämd ait utgöra cir-) a ulationsmedlet hos de civiliserade mnatio-m erna, kunde man icke betvifla. Svårighe-lg en vid öfvergången till guldmyntsystemet li ag icke i svårigheten attförskaffa sig guld, lf tan i svårigheten att utan stor förlust blijlfi vitt de 300 eller 400 millioner thaler silf-s) er, som måste lemna plats för guldet, ochld etta var egentligen den svåraste punkten d hela myntreformen. 0! Den preussiske finansministern Camphauen upplyste derefter, att denna operation 1 edan var börjad. De tyska bankerna hade detta afseende förutsett, att man skulle omma att gå öfver till guldmyntfoten, och e hade derför redan i någon tid inköpt aldplants ar och gjort sig af med en del af itt silfver. Da at nordtyska förbundet i rian af det Senaste kriget i engelsk vo.