Aftonbladet – 16 januari 1872, sida 2

och lutade båda sina armar mot staketet och såg åt det håll, dit jag pekade, men kunde ej-se något. Han sade att längs hela vä gen lyste solen lika klart och grannt; men skuggan var der, i alla fall, Mary. Svårt att säga hvar hon rätt begynte och hvar hon slutade — tjugu, trettio alnar var det väl, som lågo i mörkret. Då Mary Barber hörde sin mor med dot. hviskande röst yttra ofvanstående, då hon såg hennes matta ögon stirra in i elden. liksom hon der sett denna fruktansvärda skugga, som på hennes sinne gjort ett så gripande intryck, kände sig Mary fattad af en underlig bäfvan. Nästa gång som jag går derförbi, skall jag sjelf se efter om hon finns, sade hon slutligen; Modren skakade på hufvudet. Det är ej sagdt att du ser någonting; jag tvifiar på att du gör det. Följande dag begaf jag mig åter dit, men såg då allsintet. Mycket har jag i min ensamhet sedan grubblat på saken och så kommit till den tro, att må hända intet annat dödligt öga än mitt nå gonsin skall se henne, Black gjorde det inte; men allt medan han stod der och tit tade var ändå skuggan der: intet tvifvel är det derom. Det låter underligt att höra er tala så, mor, sade Mary Barber. Ja, ja; må så vara, Aldrig var jag lik äl säkrare på något i verlden. Jag skulle väl ändå ha glömt alltihop, fastän det var en förunderlig och märklig sak som stod framför mina ögon; men då John Pound kom med rykten om att vagnen stjelpt, just på samma fäck, och då han sade att ingen kunde förstå hvad som skärt hästarne, då allsintet begriplet skäl fanns, så kom det för mig som ön blixt, att de visst måste sett