Aftonbladet – 15 januari 1872, sida 2

Och vägen låg nu fulländad, jemn, hård och slät som ett golf. Den förtjenade att ses denna morgon, då sir Dene tog sig en promenad i vagn derpå. Vid dess början fanns backen väl lång, men icke alls bränt, utan genom gräfning jemnt och behagligt sluttande, så att hästarnes jemna lopp hvarken behöfde minskas eller ökas. Inga spår kunde som sagdt skönjas af enkans hem, hvarken gård eller ladugård; det var liksom det aldrig hade funnits; den nya vägen gick rätt öfver grunden. Hvad den lilla ängs lyckan angick, der kon plägade gå i bete, hade sir Dene låtit upplöja densamma och inhägna den från vägen. På andra sidan gick fortfarande gångstigen och vid dess ena kant den höga jordvallen och de gamla, resliga almarne, som utsträckte sina långa, knotiga grenar och kastade sin skugga öfver vägen då solen sken, liksom samma skugga förut hade fallit öfver den gamla bostaden, som ej mera fanns, En vacker väg! och som just nu fyllde sir Dene Clanwarings hjerta met stolthet. Det hade icke varit baronetens afsigt att vägen skulle få något särskilt namn; derpå hade han aldrigttänkt, men arbetsfolket började sins emellan kalla den hålvägen, troligtvis emedan de nödgades gräfva undan betydligt af backen; namnet antogs i byn och så fick den alltjemt behålla sin benämning: Hålvägen vid Beechhurst Dene. Baroneten och hans son åkte raskt. Geoffry var skicklig kusk och hade tömmarna väl i hand. Det. var angenämt att promenera den lugna, klara höstdaågen: Hvem var detta? frågade sir Dene, då en högväxt qvinna, hvarsansigte var nästan doldt under en hufva af urblekt, grönt sir den, helsade på sir Dene. 7 Det var Mary Barber, min far, svarade