Aftonbladet – 13 januari 1872, sida 3

CE Minnen från Mae Mabons senaste fälttåg. (Föredrag hållet i Militärsällskapet af d:r G. Norström,) (Slut från onsdagsbl) Innan jag lemnar detta kapitel vill ine sedar jag nu talat om våra sårade, Fr hämna nå gra ord om hura vi sjeliv4 voro logerade. Un gefär midt i Balan ligger ett stort bryggeri som stod öfvergifvet at sina invånare. hvilkr hade flyktat undan bombardementet till Belgi Här log oss ned och sökte inrätta oss så hyggligt som möjligt — hvad man i allmänhet kallar beqvämlighe eller komfort var något som ej kunde komma i fråga. Det rum. jag fick ati erbjöd den sorgligaste anblick af förstörelse. öusterna voro till en del söndersplittrade, try. åer och annat dyrbart husgeråd var krossadt och den vägg. invid hvilken min anspråkslösa bädd (i parentes sagdt bestående af litet halm på gollvet samt ett tunnt täcke) var inrät. tad, var genomskjuten af en granat. af hvil ken ganska ansenliga splittror ännu sutto qvar Vi fröso erbarmligt om nätterna och stördes derjemte i vår sömn genom det beständiga bullret at förbiilande uhlaner, äfvensom af trumpet: tar, som hördes från det midt emot belägna baicrska högqvarteret. Om man dertill lägger den brist på lifsförnödenheter, som under de första dagarne rådde. torde det ej vara för m sagdt, att vi sleto ondt. Men krig är kri då man en gång gifvit s r e. och 3 med i leken, måste man söka att med tålamod fördraga alla vedervärdigherer och motgångar. som kunna inträffa. Någon tid efter kapitulationen hade vi hvarje morgon att bevitna den sorgliga synen af den ena konvojen efter den andra af franska fångar, som tågade ut genom stadsporten och tätt förbi oss. I spetsen dessa tåg red en kavalleripiket och på sidorna om den kolonn. som fångarne bildade, gick här och der en fotsoldat såsom vakt. De arme fångarne, huru de sågo ut! Smutsiga. bleka. tr och uthungrade. De hade också i sjelfva ver på länge fått någon egentli mera släpade de än marscherade. ånga af ming kamv? med eller mot sin vilia wver, Som e detta despel, såg jag gråte : hörnle ola I uch uttrycket: quel honte ras 1 utr djupa suckar tränga öfver de sappar. En gång, då en sådan konvoj drog förbi, tog jag. gripen af medlidande ett bröd. som jag skar i skifvor. hvilka jag kastade till de olyckliga. Det var gräsligt att se med hvilken krampaktig ifver de arma varelserna, me lika djur än menniskor. störtade sig öfver di smulor. Man vet. huru hungern ofta kan drifva menniskor till nära nog hvad som helst. — Till följd af mitt uppträdande väcktes förmodligen den tauken, att vi hade några förråder samlade. och en mängd af de stackare rusade in på gården och stodo just i begrepp att tränga sig in i huset, då några uhlaner sprängde in och med sina sablar åter drefvo dem såsom en skock fänad ut till deras platser i leden Då tillfälle yppade sig. gjorde jag några gånger besök i fångarnes läge Här lågo de. somliga under föga eller intet skyddande til dra under bar himmel, på den af regn alldeles uppblötta marken. I allas mun var Faillys namn. af alla skymfades han, le traitre. Hvar och en skröt af att hafva jagat en kula genom hans bröst. Öfverallt hördes sådana uttryck som: Cest moi qui Pai tug:il est tombe tout aupres de moi le canailles. Under en dylik utflykt besökte jag en dag en plats, der officers-Kåren af les Chasseurs dAfrique hade sitt 1 och fick der såsom gåfva en arabisk springare. som jag sedan medförde till fäderneslandet; den hade tillhört en af deras kamrater. som stupat vid Tily. Vid återfäden till Balan rönte jag ett nytt bevis på huru tyskarne respekterade ambulanserna och på det mest förekommande sätt bemötte de personer, som hörde till desamma. Det var sent på aftonen, då jag midt på-en brygga öfver Maas. som jag hade att passera, till min stora öfverraskning upptäckte en barrikad, som helt och hållet afstängde . och en väldig kanon, hvars mynning var riktad mot mig, d v. s, iger: på stranden derbakom bitrupper. Jag red emellertid ; fram och ropade med stark stämma: ns. En officer kom då genast fram. ock. då han igenkände min uniform. gaf han genast befallning om barrikadensundanrödjande, Likaledes fick jag utan hinder passera en mängd poster. hvilka alla ropade mig an. Det kändes egendomligt att på detta si midt ibland krigets sträns och bruk. i nattens mörker fritt färdas fram såsom representant för något okränkbart, heligt. som icke fick våldföras elior! hindras. i En eftermiddag, det var den 32 Nopt, — ing de jag. ledsagad ot en särdeles intellig. At bönde, en w tur öfver slagfältet, Day såg nu helt. annorlunda ut än för MUsra dagar sedan. Inga döda kroppar I menniskor syntes mera till. I ställer såg man der med korta mellanrum den ena erafkullen utmed den andra, af hvilka en del voro försedda med små kors, som oftast buro någon krif Så läste jag på ettaf dem de Hka rörande som enkla orden: Hier ruhen 12 Tapfre Franzosen. De döda hästarne hade de emot ingen frågat efter, utan lågo de spridda öfverallt och erbjöo den sorgligaste anblick, på samma sång som stanken från dem i hög grad förpestade luften. Ömkligast var dock att se den mängd af dessa djur, som, mer eller mindre ri sårade. ledbrutna och alla uthungrade, släpade sig omkring på de torra potatislanden. som utbredde sig mellan lägret och floden — och ingen fa ade Jjerta att med en kula göra slut nå deras eländiga tillvaro. Såsom bekant, har metoden att evacuera (ut-! 3