Aftonbladet – 11 januari 1872, sida 3

Efter fem minuter var William åter nere, väl klädd, vacker och behaglig. Mary Barber berättade för honom, huru hans mor hade kommit henne till mötes och åter hastigt försvunnit. Han skrattade och menade att Mary hade tagit sig en liten lur, medan hon knöt skobanden, Då de gingo förbi Henvich, slog klockan elfva. Se så! utbrast Mary Barber, nu begynner nog vigseln, innan vi hinna fram. Frukta ej, svarade han gladt; vi komma säkert tids nog, för att bli sista paret i brudskaran. De togo nedra vägen, såsom den närmaste, sneddade af genom S:t Johns förstad, passerade bron öfver den glittrande, klara Severn och voro framme vid Allhelgonakyrkan, just som den senfärdiga brudskaran kom åkande. Jag hoppas att de inte väntat på mig! yttrade William Pickering. I hvilken af vagnarne åker min mor? Jag vill förr än henne i kyrkan. Hon finns ej i någon vagn; Betsy sade att hon ämnade gå rätt fram till kyrkan, svarade Mary Barber litet snäsigt, ty hon kände sig ytterligt besvärad af att komma midt ibland det granna herrskapet. Richard Pickering gick fram till sin bror. Hvar är vår mor? frågade han. Viha väntat på henne hela tiden. Jag förmodar att hon är i kyrkan, då hon ej är med eder. Jag kommer sjelf just i detta ögonblick. De begåfvo sig in i kyrkan, men huru noggrant de än sågo sig omkring, kunde de ej upptäcka mrs Pickering. William slog för tillfället bort allt agg mot brodern, stod framför altaret, bredvid honom som hans marskalk och vigseln begynte, Mary Barber drog sig bakom en pelare, tittade för