Aftonbladet – 10 januari 1872, sida 3

kunna dragas dett eluteatsen, att systemets användande icke borde anses Webörigt eller få ega rum i vidsträcktare mån än söm Jagstiftningen uttryckligen medgaf. Ännu mera än mot lagens bokstaf strider ett dylikt system mot lagens ade, hvilken går ut på att åt statens embetsmär gifva den lagligt betryggade, af godtycke oberoende ställning, som är nödvändig för sjelfständighet och re3barhet i karakteren, Vid tillsättandet af ordinarie tjenst ingifves ansökning och uppgöres vedörhör. ligt förslag; och tillförbindes konungen af regeringsformen att vid tillsättandet endast fästa afseende vid de sökandes ådagalagda förtjenst eller skicklighet; från sädan tjenst kan också innehafvaren endast efter laga ransakning och doiti afsättas. Härifrån göra blott de af grundlagen särskildt uppräknade 8. k. förtroendesysslorna undantag. På den nu beträdda vägen kommer man lätteligen derhän att alla tjenster och embeten blifva förtroendesysslor: de tilisättas på förordnande, utan ansökning och utån förslag, hvarvid en förbigången högre meriterad person är alldeles oberättigad att anföra något klagomål deröfver att en mindre förtjent men möjligen för vederbörande mera behaglig medtäflare blir honom föredragen; ty för dessa förordnanden gifves ingen annan lag än förinäns godtycke. Å andra sidan blir ett på längre tid innehaft förordnande en vigtig merit vid tillsättande af närmast högre ordinarie befattning. På sådant sätt kan en för vederbörande förman, chef eller minister af en eller annan orsak mindre angenäm person, Yore han än så skicklig eller förtjent, ständigt ställas tillbaka för andra, som, vida mindre dugliga, bättre förstått konsten att stå väl på högre ort. Allt kommer än på att blifva en persona grata; man avancerar då oafbrutet först på extra ordinarie väg, på förordnande, och sedan på grund af det innehafda förordnandet på Göidinarie, Tydligtvis göres härigenom vägen öppet för vigilans och lycksökeri. Härtill kommer, att, den som innehar on tjenst på förordnande, när som helst kai utan vidare skiljas från densamma; han måste eftersträfva gunst för att blifva förordnad och hålla sig uppe i gunsten för att få stanna qvar; i hvarje ögonblick hål168 han beroende af höga vederbörandes behag. Sådönt kan onekligen vara mycket beqvämt uppifrån södts. men icke är det egnadt att skapa ett redbart, gjelfständigt och, samvetsgrannt embetsmannastånd. Ånhi anso vi visserligen icke stor skada skedd, ty blott sällan hör man vid befordringar, vare sig ordinarie eller extra ordinarie, befogade anmärkningar oli orätt visa eller mannamån. Men vägen är olaglig och farlig, och skulle i en dålig och tyrannisk styrelses händer på ett fruktansvärdt sätt kunna missbrukas. Dessutom innebär den en orättvisa mot de lägre tjenstemannaområdena; de få lemna sina bästa krafter och sina bästa löner till ett högre tjensteområde, enär den lägre tjenstens innehafvare tillsättes att på förordnande sköta en högre, dervid uppbärande lönen från det lägre, som i sin tur mot ringa arvode skötes på förordnande af någon annan. Den som här platsen och uppbär lönen, sköter den således icke; den som sköter den har ej platsen och uppbär ej löneil. Att tjensten sjelf härpå blir lidande, är en farhåga, som åtminstone ligger nära till hands. Och i en ytterst betänklig grad har systemet redan gripit omkring sig. Inom de förvaltande verken i Stockholm är det i ständig användning; och inom de högre rittz tegångsverken hör det nästan till regel, oaktadt väl domareplatserna framför andra borde enligt grundlagens mening hållas skilda från hvad med förtroendesysslor förstås, Så är t. ex. i hofrätterna ingenting vanligarö, än att assessorerna äro t. f. revisionssekreterare eller expeditionschefer, fiskalerna t. f. assessorer, notarier t. f. fiskaler o. s. V. hela vägen igenom; inom de flesta kårer och stater är förhållandet snarlikt; så att snart hälften af Sveriges embetsoch tjenstemän få skrifva ett t. f. framför sina namn. Det må möjligen af någon anses behändigt att man sålunda kan för besparings skull inom ett område, använda embetsmän och deras löner från ett annat. Men besparingar böra kunna vinnas på mera ändamålsenliga och med lag öfverensstämmande vägar; den nu praktiserade metoden är alltför vådlig såväl för staten som för dess tjenare. Aktning för lagen är ett af de vigtigaste vilkoren för ett sundt samhällslif. Men det kan ej vara tu tal derom, att denna aktning undergräfves och förslappas, om allmänheten ser dem, som borde vara en föresyn i detta afseende, sjelfva antingen öppet kringgå lagbuden eller med stöd af svepskäl handla mot lagens tydliga afsigt.