Aftonbladet – 10 januari 1872, sida 3

närmare åhörarne, satt fången mellan tvenne soldater med glänsande messingshjelmar och hållande i händerna sina chassepotgevär Fången var en qvinna — en qvinna af öf ver sextio års ålder. Liten till växten och af spenslig kroppsbygnad, hade hon ett ma gert, infallet ansigte, hårda anletsdrag, ut stående kindknotor och en blick, som röjde beslutsamhet och alla andra känslor än sam vetsagg eller sorg. Tvärtom röjde hon icke så liten trotsighet och besvarade sträft och nästan häftigt presidentens frågor. Stac kars varelse! hon hade icke ännu förlora sitt köns svaghet för prydnader och hade instält sig för rätten utstyrd i en ny mössa med granna rosenröda band. Anklagelser mot henne var af särdeles allvarsam be skaffenhet, ty hon var tilltalad för att of fentligt ha eggat sin man att deltaga uti insurrektionen och att ha vållat utt en ting man blifvit häktad af dess agenter. Hon hade redan en gång förut undergått ran sakning och blifvit dömd till lifstids fängelse men hon hade öfverklagat domen, Och rät ten anstälde nu nytt Vitnesförhör till för mån för henne. Åhörarantalet var icke synnerligt stort. Några soldater i paraduniform och försedda med sina vapen voro tippstälda emellan estraden och åhörarne. Atskilliga andra soldater, i släpmundering, stodo här och der bland de civila åhörarne. Några få väl klädda personer sutto på bänkar på estra den och bakom densamina stod en tät massa af hvad en sträng kritiker skulle ha kallat mob, En del af den åtminstone såg vida mindre aktningsvärd ut än qvinnan på de anklagades bänk; och en fransman med ett lastfullt eller elakt utseende är en af de vederstyggligaste varelser i verlden. Den nervösa muskelspänning, som gifver andra ansigten ett uttryck af finhet och intelligens, blir hos honom ett tecken på geimenhet, Hans mörka ansigtsfärg, hans svarta ovårdade hår, hans orakade kinder, allt bidrager att gifva honom ett obehagligt utseende. Han är smutsig, hans blus är trasig, han har ingenting att göra. Han stryker omkring på gatorna, han sitter och hänger i tredje klassens kafeer och vinkällare eller i domsalarne, ty det är hans lifs uppgift ätt slå dank. Vändande mig bort från soldaterna och den mindre behagliga delen af åhörarne, fäste jag min uppmärksamhet på vitnena, hvilka jag såg, en och en, gå fram till ett litet skrank vid estraden och afgifva sina vitnesmål. De taäläde med en munvighet, en Hestämdhet och en reda, hvartill man vid en engelsk domstol skulle ha svårt att finna ett motstycke. Presidenten behöfde sällan afbryta dem eller uppmana dem att hålla sig till saken, En och annan gång kunde han yisserligen göra dem en fråga, men vanligen satt han stum och otillgänglig som ödet. Sedan det sista vitnet blifvit förhördt, uppsteg allmänna åklagaren och framstälde i några få ord anklagelsen. Fångens advokat svarade härpå med anförande af att hans klient, ohuru brottslig, förut iakttagit en hedrande vandel, varit en trogen tjenare mot sina husbönder och väl uppfostrat sina barn, samt att det endast varit ögonblickets passion, som vilseledt henne. De militära domrarne lemnade nu salen för att rådpläga uti ett annat rum, och fången, som alltjemt röjde samma trotsiga och otillgängliga sinnelag, utfördes af en soldat. Efter en qvarts förlopp hördes en ringklocka, hvilken tillännagaf att domrarne åter skulle inträda. Nu uppreste sig samtliga åhörarne, och vakten skyldrade gevär, då presidenten inträdde åtföljd af sina kolleger, hvilka gingo en och en i rad efter hvarandra. Hvarje vid rätten närvarande person förblef stående, under det presidenten uppläste anklagelseakten, de mildrande eller försvårande omständigheterna samt sjelfva domen. Presidenten och hans kolleger förblefvo äfven stående under domens uppläsning, men behöllo på sig sina kepis, hvilka de endast för ett ögonblick aftogo, då presidenten vid början af domen högtidligen afkunnade densamma uti franska folkets namn. Resultatet var att fången dömdes till tio års fängelse. Qvinnan fördes icke åter inför domstolen, för att höra domen. Då jag, under det ransakningarne för en stund afbrötos, begaf mig ut, kunde jag genom en glasdörr oredigt se henne rastlöst gå fram och åter, tills hon af den bevakande soldaten skulle återföras till fängelset. Nästa mål var interfolieradt med en rörande familjhistoria. Det gälde en ung man, en handskmakare, som hade burit vapen för kommunen och kämpat på barrikaderna. Han var en mörklagd ung karl med beslutsam blick. Han anförde till sitt försvar, att belägringen af Paris och den derpå följande insurrektionen hade gjort honom arbetslös; att han varit tvungen att uppehålla såväl sin moder som sin hustru och att han hade sällat sig till kommunen till en del derför, att han blifvit tvungen dertill, men till en del också för att kunna uppehålla sin familj med de trettio sous, hvilka utgjorde dagsolden för hvarje uti insurrektionen deltagande soldat. Under det presidenten uppläste anklagelsepunkterna, afbröt fången honom gång på gång tills slutligen äfven domarens Jupiterslika lugn försvann och han i en vredgad ton befalde honom att vara tyst. En mängd personer hade infunnit sig för att tala till förmån för den anklagade. Bland dessa befann sig äfven hans hustru, en ung qvinna af ett mildt och intagande utseende. Upprepade gånger under anklagelsens uppläsning störtade hon upp, badande i tårar, likasom ämnade hon vädja!