Aftonbladet – 8 januari 1872, sida 3

Hr X,, en af våra vänner, kom en gång till oss, det är nu flere år sedan, och för klarade att han ämnade låta förstå, det har nog skulle kunna taga emot ett uppdrag som representant. Men ni har ju förut sagt, att niicke på några vilkor ville blifva riksdagsman? in vände vi. I sjelfva verket vill jag det ej heller. svarade hr X., men jag vill lära känna mig sjelf och detta lyckas mig aldrig genom egna bemödanden, lika litet som genom att fråga mina vänner derom. Uppträder jag deremot som riksdagskandidat, får jag nog höra sanningen och mer dertill. Han var således ett original och ej rädd för skarpa läkemedel. Hr X. blef icke vald men under veckan närmast före valet fick han i de tidningar, som arbetade för hans medtäflare, veta åtskilligt, som icke var så helt och hållet att förakta. Hr X. kan visst vara ganska aktningsvärd, hette det från ett håll, men något intresse för det allmänna hafva vi aldrig funnit hos honom. Hr X. är onekligen i besittning af åtskilliga goda egenskaper, som pryda den enskilde, lät det från en annan tidning, men hvad har han egentligen gjort för att hedras med valmännens förtroende? Har han någonsin åtagit sig den svages sak mot jordens mäktige? Har han sinne för det verkliga framåtskridandet? När lifvades han för någon hög id? Har han visat sig förstå någon enda af den nya tidens fordringar? — Och så kom ett annat blad och frågade: MHvaruti består hr X:s parlamentariska förmåga? Vet han sjelf af någon sådan? Valmännen veta det åtminstone icke. — Annu andra tidningar nöjde sig icke med dylika spörsmål, utan ingingo på det personliga området, förlöjligade hr X., beljögo honom och målade ut honom i de vidrigaste färger. Han blef, såsom sagdt, icke vald. Straxt efter valperioden gick han och såg ut. Kuren hade varit nästan för vi Men småningom repade han sig, tänkte öfver hvad man sagt om honom, och från den tiden tror han sig känna sig sjelf mycket bättre än förr. Lögnerna och förtalet ha icke det ngaste skadat honom i hederligt folks ögon, men till de enskilda goda egenskaper, hvilka han förut egde, har han nu lagt åtskilliga, som äro af gagn för det allmänna. Han har satt sig in uti många förhållanden, som en god medborgare bör känna, men hvilka förut voro honom fullkomligt obekanta. Han har gått på djupet med flera vigtiga samhällsfrågor och han har framför allt blifvit den verkligt humane mannen, hvilken ej blott visar välvilja i det enskilda umgänget, utan ock söker att vara nyttig för alla, som äro i behof deraf. Han gör sig icke sjelf till medelpunkten, omkring hvilken allt bör kretsa, utan intressar sig lifligt för fosterland och mensklighet. Under de år, hvilka förflutit sedan hans m lyckade kandidatur, har han småningom sjort sig förtjent af att ihågkommas med medborgarnes förtroende, men han söker det aldrig. Glöm icke att ställa er som riksdagskandidat, i fall ni vill veta hvad man tänker om er och i fall ni ej är nog egenkär att ständigt slå döförat till för kritiken. Förr i verlden lät man alltid slå sig åder åtminstone en gång om året. Det var för det fysiska välbefinnandet oundgängligt, troddes det. I våra dagar torde det för vår andliga utveckling kanske blifva helsovamt att hvart tredje år ställa sig söm ri sdagskanlidat. Det svider gom en åderlåtning, men let kan bh? goda följder möjligtvis. Åtmintone går det an att försöka. I vårt land är personalkritiken dock särdeles mild, jemförelsevis med bruket i anIra länder, synnerligen i England och Nordwerika. När man här på sin höjd insinuprar om egennyttiga afsigter, om beroende och servilism samt kanske bristande parlamentarisk förmåga och för öfrigt gifver små snärtar hit och dit, begagnas i de nyssnämnda länderna, i synnerhet i Nordamerika, den metod, som Apollo använde på Marsyas. Der flås man lefvande, och det stanvar ej ens härvid, utan man lägges sedan på sträckbänk och angripes offret med glödande änger. Det är en formlig afrättning, och nan må förvåna sig öfver att de så grymt rättade likväl lefva och tyckas må särdees väl. I stället för en liten oskyldig åderåtning, användes der skalpering. Men man an vänja sig vid så mycket här i verlden. Hufvudsaken är att man går framåt i civilisation, Ryssland har senast gifvit oss stt vackert exempel på ett sådant framåtsående. Der har den för de till tvångsarete eller till Siberien dömde bestämda afstraffningen med spö blifvit afskaffad. En särdeles vacker eftergift för den nyare tilens humana åsigter! Spöstraffet är helt och hållet aflyst och — ersatt genom afstraffning af piska. Hvilket framsteg! Saken tyckes likväl icke ha väckt all den uppnärksamhet, som hon onekligen förtjenar. Hon är värd att anföras såsom bevis på den vyska humaniteten i våra dagar. Framåt! Framtiden är vår. Låtom oss höra vad ett aktadt organ för framåtridandet var att i det afseendet förkunna: Man säser att den allmänna opinionen är en makt, nför hvilken fördomen förr eller senare måte böja sig i stoftet. Hvem önskar ej unna tro detta? Vi tro det desto hellre, om vi i denna det flyende årets afskedstund ej finna något annat stöd för våra ramtidsförhoppningar, än den riktning allnänna opinionen tagit under senaste tiden. et vore långt ifrån oss att öfverskatta de after, den goda saken kan hafva till sitt fogande; men då vi på den ena sidan vareblifva en framåtskridande tidsandas nitika arbetare och på den andra ej kunna pptäcka annat än en i föråldrade former telnad förvaltning, tillropa vi ofrivilligt et nya året ett gladt: framtiden är vår... Vännerna af den nordiska hästkulturen afva således ingen anledning till misströtan. Orden läsas i Tidning för hästvänner den 0 nästlidne December. Hvad allt detta gör 58 godt att höra. Framtiden är vår; — len dess morgongryning synes ännu blott NN NU mör