Aftonbladet – 8 januari 1872, sida 2

denna qväll satte sig ned vid aftonmåltiden, voro åtminstone hvarken sjömän eller båtkarlar, En berättelse var gängse på orten att en resande försvunnit på värdshuset på ett hemlighetsfullt vis — en kringvandrande krämare, som medhade ganska värdefulla varor. Att han en sommarafton gått in på Den smygande Indianen för att få något att dricka, det visste man, liksom att han sedermera samma qväll ämnat i månskenet fortsätta vägen till Worcester. Värden, stalldrängen och mrs Black förklarade allesammans att han begifvit sig på väg, och inga bevis funnos heller på motsatsen; det vissa var att till Worcester hade krämarn aldrig kommit och ej heller sedermera någonsin afhörts, På bordet i det ofvannämnda rummet fanns endast ett ljus, men de olika artiklar, som, mr Black betraktade med giriga blickar, lyste med en sådan glans som om de varit bestrålade af den klaraste gaslåga, Massiva arbeten af slifver lågo der, och äfven några af guld; ej underligt, således, att de båda bärarne hade funnit packen tung? Geach var en ljuslätt, vacker, ung man med fina drag, med undantag af näsan som var krokig och stor. Denne man var genom sin härkomst ämnad till en bättre lefnadsställning, men dåliga seder och dåliga kamrater hade dragit ned honom. Robson hade ett lågt och hoptryckt ansigte. De berättade om sitt möte med arrendator Owen. Pet duger inte, Black, att låta hor.om stå och lura på oss, så der, utbrast Robson ursinnigt. Tänker han tillbringa nätterna med att gå och spöka på vägen så — ju förr Den smygande Indianen tar saken om hand, desto bättre !x (Farte I